Personliga ingripanden i trafiken hindrar olyckor varje timme året runt. Fällor och fel fixas av oss trafikanter, “mänskliga faktorn”. Ungefär likadant repareras trasiga DNA i våra celler av enzymer enligt årets svenske Nobelpristagare i kemi.
Vi skyller vi ofta olyckor på den mänskliga faktorn utan att tala klarspråk och säga namnet på en *specifik* person som råkat bli inblandad just då och där. Därigenom blundar vi för *allmänna* ofullkomligheter, som finns i fordon, trafikmiljöer och -funktioner.
Otaliga gånger pareras dessa systembrister av oss trafikanter. Så det är kanske mänskliga faktorn vi ska tacka för att det sker så få olyckor? Tänk dig att släppa lös en självkörande bil i trafiken på bilden ovan från Hornsgatan.
Inte ens i rondellen intill lilla Sturefors kan jag lita på de halvautomatiska systemen i min fullutrustade Labb-Volvo, modellår 2015. Fotot nedan är taget från en väg med skyltad fartgräns 40. Åt höger gäller 70 och åt vänster 80. Rakt fram finns skyltar med 60, 50 och 30 (bakom buskage).
Likheter med DNA-reparationerna tyckte jag kunde anas under onsdagens föreläsning på Linköpings universitet i arrangemang av Sveriges Ingenjörer. Docent Anki Brorsson berättade om Nobelpriset i kemi. “För mekanistiska studier av DNA-reparation”.
Otaliga brister uppstår, finns och repareras i våra egna kroppars DNA. Det upptäcktes och verifierades vetenskapligt av svensken Tomas Lindahl. Han är en av de tre, som mottar kemipriset från kungen under dagens festligheter i Blå Hallen. Anki visade också ett par fängslande filmer från Youtube. Den nedan inbäddade handlar om reparationsprocessen: