50 dödsolyckor: Orsaksanalys via media

Artiklar om hur enskilda människor dödas i trafiken berör oss mer än den onyanserade statistiken. Även om fakta är ofullständiga, så kan detaljer i massmedia avslöja lömska fenomen och faror, som få känner till.

Sådana haveridynamiska problem saknas i det offentliga samtalet om olycks- och skadeorsaker.

Flygfoto över kurvan där motorcyklist blev överkörd av mötande personbil.
Spåren på flygfotot visar att flertalet förare ‘rätar ut’ vägen från den föregående vänsterkurvan (norr om bilden) till högerkurvan, där Magnus C kom på sin mc – skymd av vegetation på kurvans insida. Motorcykelns läge kanske ger intrycket att Magnus ‘genade’ i sin vänsterkurva, men Magnus låg under bilen nära det östra diket (nederst på bilden). Se stop.se/utred/fall/mcmc/
Intryckning i bussfronten från påkörningen som dödade Magnus T på moped. Ett annat foto på däckspåren visar att det var fel på bussens frambromsar. Men det insåg inte utredarna, som gav Magnus T hela skulden för olyckan. Se min rekonstruktion på annan plats.

Det krävs dock kritiska analyser och nya hypoteser om effektiv prevention för att fördjupa förståelsen och hjälpa enskilda människor att undvika bli en siffra i statistiken. Annars leder inte heller massmedias enkla beskrivningar av krascher till att mönstren upptäcks.

Fortsätt läsa “50 dödsolyckor: Orsaksanalys via media”

Myndigheter ignorerar olycksrisker som företag döms för

En dödsolycka är ett kapitalt misslyckande även för alla överlevande. Men i stället för att analysera händelseförloppet och förebygga upprepningar fastnar vi ofta i skuldfrågan. Då är det utvecklingshistoriskt naturligt att ‘sparka nedåt’.

Finns inget företag eller överlevande trafikant, som enkelt kan beslås med formella regelbrott, så beskylls den omkomna för att ha “orsakat” skadorna och sin egen död.

Maktbalansen och de finansiella resurserna som krävs för rättsprocesser om skuldfrågan gör att  enskilda personer står sig slätt mot både företag och myndigheter.

Men när ett företag ansvarar för sina anställdas säkerhet enligt arbetsmiljölagen kan det ovanliga ändå inträffa – att skulden läggs högre upp i hierarkin, ovanför den dödade personen och de inblandade arbetskamraterna:

Riskerna med maskinen var välkända på fabriken. Ändå saknades både skriftliga instruktioner och säkerhetsrutiner för operatörerna. Så skriver DN i dag om en dödsolycka 2009, som Blekinge tingsrätt nu har dömt företagets verkställande direktör för. Han anses ha åsidosatt sina skyldigheter för arbetsmiljön.

Bergtruck bakom Saab. Illustrerar viktsförhållandet mellan modern, lätt "miljöbil" och lastad långtradare.
Bergtruck i Aitik är olastad ca 50 gånger tyngre än en Saab. Likadan viktrelation mellan fullt lastad långtradare och personbil ger också samma hastighetsändringar vid en krock.

Otaliga paralleller finns till trafikolyckor, där riskerna med fordonens bristande kompatibilitet är välkända och tar många liv varje år.

Men Trafikverkets direktörer får opåtalt mörka skillnaderna, som är livsfarliga både för människorna i fordonen och för oskyddade trafikanter i närheten.
Det gäller såväl krocksäkerheten med olika storlek och vikt som körsäkerheten med varierande bromsförmåga, stabilitet och styrbarhet.

Trafikdirektörerna misstänks inte ens för att ha åsidosatt sina skyldigheter på samma sätt som arbetsgivare efter dödsolyckor. Jämför DN-referatet ovan, som utgår från artiklar i Dagens Arbete 15feb och 9feb med fakta från 123 arbetsolyckor där 126 personer dödats. I samtliga fall hade en förundersökning inletts med misstankar mot företaget och dess representanter.

I stället skylls många trafikolyckor på någon av de inblandade trafikanterna, även om ingen har förstått vilka brister och störningar som låg bakom det snabba och komplexa händelseförloppet. Trafikanten anses vara “skyldig”, trots att olyckor per definition är oavsiktliga med många lömska orsaker, som ansvariga myndigheter har fått rapporter om men ignorerat.

Här är dagens tågolycka i Norge (NRK-foton) intressant:
Norskt miljardtåg spårade ur under testkörning
(DN, GP)
Vestfoldbanen stengt ved Nykirke (Jernbaneverket)
Togursporingen i tekst, bilder og video (NRK, ABC, BT, VG)

Kommer myndigheterna även i detta fall att undgå ansvar, trots att man tillåtit testkörning i hög fart på icke avlyst område? Något liknande vore otänkbart i bilindustrin.

Mönstret kan skönjas även i andra situationer:
TV: Praktikanter lever farligare på jobbet (SVT)
Byggarbetare dog efter fall (GP)

Fler exempel finns bland mina artiklar på Newsmill och här på bildrullen.se med etiketten Myndighetsmiss.

Krocksäkerhet: Naturlagar mörkas?

En rad av olyckor kan visa hur naturlagarna mörkas i krocktesternas “säkrast i sin klass”. Fysikens impulslag och människokroppens biomekanik har inga åtskilda klasser.

Även om bilindustrin lyckats få ned dödstalen med förfinad teknik, har teststandarder med onödigt hög fart tvingat fram hårdare bilar. Det ökar  risken för whiplashrelaterade och andra inre skador oavsett bilens storlek.

Tvärstopp med intakt kupé kräver g-krafter som ökar med minskande deformationszon
Smart (hitre bilen) är nyare med bättre placering i den schabloniserade säkerhetsrankingen än den här Mercedes-bilen (bortre). Båda tillverkas i samma koncern. Men hur är det med den verkliga risken för personskador vid en krock?

Men ju mindre bil desto större blir rörelsen för kroppens inre organ vid en krock. Halveras deformationszonens längd så blir g-krafterna minst dubbelt så stora – oavsett krockkuddar, bältessträckare och andra finesser.

Om vi dessutom sitter i en bil som frontalkrockar med ett mycket tyngre fordon, så blir hastighetsförändringen och skaderisken nästan som att köra in i en bergvägg med fordonens sammanlagda fart. De som då åker i det tyngre fordonet utsätts bara för en måttlig stöt.

Fortsätt läsa “Krocksäkerhet: Naturlagar mörkas?”