Krocksäkerhet: Naturlagar mörkas?

En rad av olyckor kan visa hur naturlagarna mörkas i krocktesternas “säkrast i sin klass”. Fysikens impulslag och människokroppens biomekanik har inga åtskilda klasser.

Även om bilindustrin lyckats få ned dödstalen med förfinad teknik, har teststandarder med onödigt hög fart tvingat fram hårdare bilar. Det ökar  risken för whiplashrelaterade och andra inre skador oavsett bilens storlek.

Tvärstopp med intakt kupé kräver g-krafter som ökar med minskande deformationszon
Smart (hitre bilen) är nyare med bättre placering i den schabloniserade säkerhetsrankingen än den här Mercedes-bilen (bortre). Båda tillverkas i samma koncern. Men hur är det med den verkliga risken för personskador vid en krock?

Men ju mindre bil desto större blir rörelsen för kroppens inre organ vid en krock. Halveras deformationszonens längd så blir g-krafterna minst dubbelt så stora – oavsett krockkuddar, bältessträckare och andra finesser.

Om vi dessutom sitter i en bil som frontalkrockar med ett mycket tyngre fordon, så blir hastighetsförändringen och skaderisken nästan som att köra in i en bergvägg med fordonens sammanlagda fart. De som då åker i det tyngre fordonet utsätts bara för en måttlig stöt.

Fortsätt läsa “Krocksäkerhet: Naturlagar mörkas?”

Olycksplats 20 min efter krock

Dagen före 9-11, lördag 10 september, passerade vi en krockplats på Haningeleden i Linköping. Senare fann jag haveriet på Polisens webbplats:
2011-09-10 10:14, Trafikolycka, personskada, Linköping

För att inte störa räddningsarbetet tog jag ett par foton utan att be föraren sakta in eller stanna. Där syns allvaret och koncentrationen hos de engagerade proffsen.

Räddningsarbete 20 minuter efter sidokrock 2011-09-10 på Haningeleden i Linköping. Beskuret foto taget genom vindrutan från passagerarplats under passage i påbjudet tempo.
Situationsbild före passage av krockplats 110910 i Linköping.

Då anade jag – men visste inte – att det fanns skadade personer på platsen. Det blev bekräftat några minuter senare. Ett par kilometer efter olycksplatsen mötte vi en ambulans med påslagna sirener och blåljus. Tidsstämpeln på kamerans bildfiler och poliswebbens klockslag visade att vi åkte förbi, när det hade gått 15-20 minuter efter krocken.

I skrivande stund känner jag inte till vad som låg bakom gårdagens krock, även om minnesbilden nu har kompletterats  av Correns artikel med fler och bättre foton.
Men den påminner om en dödsolycka i Växjö, som jag ombads utreda för många år sedan:

Den olyckan skedde under privat övningskörning i en korsning med separat signal för vänstersväng.  Där saknades den röda lyktan för svängande trafik. Även om det var grönt framåt, så var vänstersvängande förare skyldiga att lämna företräde åt mötande trafik – när den gröna vänsterpilen var släckt.

Både den unga kvinnan bakom ratten och hennes morfar, som var ansvarig handledare, förutsatte troligen att den mötande bussen hade rött ljus. Det lyste ju enbart grönt för dem. Morfar och mormor i baksätet omkom när bussen körde in i sidan på det övningskörande ekipaget.

Låt mig återkomma senare till ett av de här aktualiserade generella problemen:
Vissa skyltar och signaler kan lätt missförstås eller drunkna i det intensiva informationsflödet, som sköljer över en person under någon kritisk sekund. Den bristen i trafiksystemet löser vi inte genom att skuldbelägga människor som råkar “göra fel” när deras färdväg korsas av andra trafikanter – utan möjlighet eller beredskap att reda upp situationen.