Lagen om vinterdäck på drivhjulen skulle hjälpa mot slirande och sladdande tunga fordon. Men på ishalka finns inga däck som ger tillräckligt väggrepp för drivande eller styrande hjul, när de belastas med bara några procent av hela ekipagets tyngd.
Problemet med slirande långtradare i uppförsbackar blir kanske något mindre med en sådan lag. Men ett enkelt räkneexempel visar att krav på lastfördelningen är viktigare.
Fotot var vinjett till några beräkningsuppgifter för min tentamen i Farkostteknik vid Linköpings universitets civilingenjörsprogram. Utifrån olika lastfördelningar skulle studenterna beräkna den största möjliga vinkeln för ett motlut, som drivhjulen klarade utan att slira – med en ‘friktionskoefficient’ motsvarande strävt vinterväglag och bra vinterdäck. Många studenter trodde de hade räknat fel, eftersom vinklarna blev så små – speciellt när bilen var olastad. Men när enbart en axel av sex ska driva fordonet blir det tidigt problem, även om alla axlar är maximalt belastade. Beräkningsuppgiften avsåg en annan typ av fordonskombination än den på bilden.
En rad av olyckor kan visa hur naturlagarna mörkas i krocktesternas “säkrast i sin klass”. Fysikens impulslag och människokroppens biomekanik har inga åtskilda klasser.
Även om bilindustrin lyckats få ned dödstalen med förfinad teknik, har teststandarder med onödigt hög fart tvingat fram hårdare bilar. Det ökar risken för whiplashrelaterade och andra inre skador oavsett bilens storlek.
Smart (hitre bilen) är nyare med bättre placering i den schabloniserade säkerhetsrankingen än den här Mercedes-bilen (bortre). Båda tillverkas i samma koncern. Men hur är det med den verkliga risken för personskador vid en krock?
Men ju mindre bil desto större blir rörelsen för kroppens inre organ vid en krock. Halveras deformationszonens längd så blir g-krafterna minst dubbelt så stora – oavsett krockkuddar, bältessträckare och andra finesser.
Om vi dessutom sitter i en bil som frontalkrockar med ett mycket tyngre fordon, så blir hastighetsförändringen och skaderisken nästan som att köra in i en bergvägg med fordonens sammanlagda fart. De som då åker i det tyngre fordonet utsätts bara för en måttlig stöt.
Fysikens lagar är inget som gäller i domstol, när försäkringsbolagen inte vill betala ersättning för en trafikskada. Då kan välbetalda jurister och konsulter ta fram dyra utomvetenskapliga utredningar, som får domstolen att misstro robust teknisk bevisning från försäkringstagarens sakkunniga.
När försäkringstagaren förlorar tvistemålet, måste hon betala bolagets advokat- och konsultkostnader. Rättshjälpen i bilförsäkringen kan därför nå taket redan innan målet är avgjort i första instans. Skulle bolaget där förlora tvistemålet så kan man förstås överklaga – och därigenom skrämma försäkringstagaren till förlikning.
Det gör att få enskilda personer har råd med kvalificerat utredningsstöd, som dessutom kan dränkas med irrelevanta resonemang av domstolsvana bolagsrepresentanter.
Ett skräckexempel är en dikeskörning 1995, som försäkringsbolagen förhalade med kostsamma utredningar i mångmiljonklassen. Tingsrättsdomen meddelades till försäkringstagarens nackdel i mars 2010. Av dess cirka 400 sidor behandlas rekonstruktionerna av själva dikeskörningen på ungefär 10 sidor.
Rekonstruktion 2009 av dikeskörning 1995. Den bekräftade mina haveridynamiska analyser, beräkningar och datorsimuleringar. Men den 400-sidiga tingsrättsdomen 2010 avfärdade bakomliggande naturlagar, biomekanik och bilteknik med några raders utomvetenskapligt tyckande.
