Princess Diana killed by common police car manoeuvre?

Speeding and drunk driving does not automatically make you crash. A common police car following manoeuvre may better explain the directional deviation and crash killing the princess in August, 1997.

Video illustrating the PIT-manoeuvre used by the US Police to destabilize a car:
Further explanations in the (Swedish) post
Knuffen som stoppar bilmarodörer 
Republished referring to DN and Sky News August 17, 2013 and PDF report.

Okunnig övermakt väcker ilska

Okunnig maktutövning framkallar känslor, som inte kan trollas bort varken med repressiva åtgärder eller med naiv eftergivlighet för aggressioner från provocerade människor. Sådana kravallfrön sprids med fördomar som alla har.

Länspolismästarens respektfulla människosyn och taktik i Husby* kan vara värd att anamma även i andra sammanhang, när läget inte är akut. *Fler länkar nederst

Renault påkörd i sidan av berusad Opelförare, som friades för dödsolyckan.

Föraren (från Grekland) i den här Renaulten skadades svårt men överlevde, genom att han inte var fastspänd. I domstol klandrades han för vårdslös körning utan bilbälte. Svensken, som berusad körde in i Renaulten med cirka 100km/h i en skymd 50-korsning, dömdes för rattfylleri – men ansågs oskyldig till krocken.  Genom domen fick Renaultföraren skulden även moraliskt i sin grekiska vänkrets för att deras kamrat i baksätet dog av sina skador.

Som sakkunnig i det rättsliga försvaret för olycksinblandade bilförare anar jag en grund för våldsverkarnas känslor i storstädernas förorter*. I många av de tvister och brottmål med krascher, som jag har analyserat, är okunnigheten skrämmande om den haveridynamikens komplexitet.

Det värsta är kanske när okunnigheten hos makthavarna är omedveten. Då kan fördomar mot avvikande människor väcka sakligt ogrundade misstankar, exempelvis om försäkringsbedrägeri eller om vårdslös körning.

Misstankarna biter sig sedan fast ungefär som i forna tiders häxprocesser. Varken vittnesuppgifter eller teknisk bevisning förmår då rubba den legala och finansiella övermaktens övertygelse om avvikarens skuld.

Läs mer

Knuffen som stoppar bilmarodörer

Svensk polis behöver lära sig  den amerikanska metoden för att stoppa bilmarodörer. Annars inser man inte heller att kriminella personer oupptäckta kan misshandla eller mörda personer i en annan bil genom att preja bakhjulen till sladd.

Läs mer

Tre års fängelse trots friande fakta

Rondellkrocken, som Omar dömdes till fängelse för, är bara ett i raden av tragiska exempel på hur omedveten okunnighet i rättsväsendet får människor att bli oskyldigt dömda.

Den här artikeln från augusti förra året fick ny aktualitet med DN:s huvudledare 12 maj, som menar att
Polisen måste börja lära av sina misstag”.

En muslim från Irak, som jag kallar ‘Omar’, krockade med sin svärson in spe. Att de kände varandra och hade varit i kontakt med polisen ledde till misstankar, som fick både tingsrätt och hovrätt att döma Omar till flera års fängelse – trots att fakta talade mot avsiktligt våld.

I rättsprocessen och i massmedias stigmatisering av Omar fick förarnas bekantskap och personliga kontroverser långt större uppmärksamhet än den haveridynamiska analysen. Händelseförloppet enligt min haveriutredning beskrivs nedan och i en separat artikel med länkar till fördjupningar: Faktablinda lagtolkare skrämde Omar ut ur Sverige

Bildserie med accelerometerutslag vid ett stopp i rondellen enligt 'Omars' syfte med färden

Prövning av hypotes genom rekonstruktion av körning i olycksrondellen med sikte på att stanna intill den yttre kantstenen enligt ‘Omars’ syfte med färden. G-tal (acceleration) i horisontalplanet visas på instrumentet med 1 sekunds intervall. Krocken ägde rum i en position mellan minus 1 sekund (-1s) och noll sekunder (0s) på bilderna. Då hade den påkörda bilen förts ut i rondellen i strid mot trafikreglerna.

Läs mer

Okänd fara värre än grön laser?

Att akuta ögonskador har orsakats av laserpekare förnekades nyligen i en hovrättsdom. Liknande nedvärdering av naturvetenskap och bilteknik har drabbat många trafikanter på två olika sätt.

Först har de skadats i sladdolyckor med bilar, som haft bättre väggrepp fram än bak. Sedan har de felaktigt dömts för fortkörning på grund av haveridynamiskt undermåliga utredningar.


Videon ovan illustrerar att även framhjulsdrivna bilar kan bli instabila, om däckens sidgrepp är bättre fram än bak (över 95000 visningar på Youtube).

Läs mer

Tre rättsfall för kriminaltekniken

Dödskraschen 22 juli på Kuba antogs vara  avsiktlig. Det kan prövas med haveridynamiska analyser. Så visade jag i domstol hur en kvinna kunde misshandlas med bil. Jämförelser med fallet Thomas Quick illustrerar kriminalteknikens betydelse.

Bild ur presentationen för domstol av den haveridynamiska analys, som jag gjorde på uppdrag av Polismyndigheten.

Mitt sakkunnigutlåtande med PowerPoint-bilder och domstolens slutsatser finns länkade under rubriken
Misshandel med bilen som tillhygge

Läs mer

Då skylls dödsolyckor på de omkomna

Haveriförlopp analyseras för att förhindra upprepningar. De efterlevande får kvalificerat stöd. Det gäller när många har dödats i stora olyckor eller terrorattacker. Men efter enskilda dödsolyckor i vägtrafiken är det ofta tvärtom. Då blockerar  skuldfrågan både säkerhetstänkande och medkänsla.

Även efter flygolyckor upprepas detta mönster, som påminner om häxprocesser*. Ett olustigt exempel är kravet från SFV, svenska Statens fastighetsverk, att Norge ska röja upp efter kraschen på Kebnekaise 15 mars. Artikeln i DN fick jag tips om i en kommentar från signaturen Pelle.

Det havererade flygplanet, C-130J-30 Super Hercules ur Norska luftförsvaret (Bild: Norska Forsvaret)

Det vid Kebnekaise kraschade flygplanet, C-130 Hercules ur Norska luftförsvaret (Bild: Norska Forsvaret). Återgiven enligt medgivande från rapport* 2012-05-11 av Statens Haverikommission, www.havkom.se *länk i textens nedre del

SFV framför kravet på ”sanering” innan olycksförloppet är kartlagt, utan hänsyn till att det innefattar besättningens kvarlevor –  förgäves eftersökta inför minnesstunden för de fem som dödades i arbetet med vår gemensamma säkerhet.

Mönstret känns igen från vägtrafiken

Svensk fordonsindustri har länge haft världsledande kompetens för både olycksanalys och förebyggande åtgärder. Men den ignoreras av utredningsansvariga myndigheter, som ibland inte ens är medvetna om sin okunnighet.

Så bemöttes föräldrarna till två grabbar med samma namn – Magnus. På tvåhjuling blev de ihjälkörda och grundlöst beskyllda för att själva ha ”orsakat” olyckan.
Läs mer

Här odlas 1800-talets syn på barnsängsfeber

Barnsängsfeber skylldes förr på psykisk labilitet. Det tog många kvinnors liv, innan mikroberna upptäcktes och höjde statusen på sjukhushygienen. Nutidens syn på olyckor är likartad. Förmenta experter vägrar erkänna samband mellan besvär och pisksnärtsvåld – whiplash, där kvinnor är särskilt utsatta.

Internationella kvinnodagen 8 mars

Dagens DN-reportage om dödsrisken för gravida kvinnor i Afghanistan tar upp två förklaringar, som principiellt gäller även för 1800-talets barnsängsfeber och för nutidens olyckor.

Okunskap och övertro på auktoriteter får oss att avstå från åtgärder, som skulle kunna stoppa fortsatt elände.

Fördomar om barnsängsfeber hos 1800-talets medicinska experter tog många kvinnors liv. Under mitten av 1800-talet upptäckte förlossningsläkaren Semmelweis ett mönster hos dödsfallen i barnsängsfeber. Han märkte att risken minskade drastiskt om de som haft lektion i obduktionssalen tvättade händerna innan de började arbetet på förlossningskliniken.

Men detta enkla råd nonchalerades på grund av akademisk prestige. Det tolkades som ett angrepp på både lärare och undervisning. Dödligheten på den aktuella avdelningen förblev hög. Först på 1890-talet förstod man varför Semmelweis’ erfarenhet borde fått råda. Då upptäcktes mikroorganismerna av Pasteur och likförgiftning fick en biologisk förklaring.

Sedan dess har sjukvården mognat både vetenskapligt och etiskt. Att forska med utgångspunkt från sin praktik har blivit naturligt för läkarna. Så borde det vara även i trafiksäkerhetsarbetet.

Utdrag från min artikel på DN Debatt 1995-08-02
Prestige kostar människoliv

Läs mer

TV: Samma fart men bara en kraschar

Fortkörning som olycksorsak är en bekväm undanflykt från haveridynamisk analys. Föraren får skulden för att ha kraschat i en fart som varit problemfri ett otal gånger tidigare i liknande situationer – även med andra förare.

Därigenom mörkas en mängd små – men kombinatoriskt farliga – avvikelser från det normala i trafikmiljö, fordon och trafikantutbildning. Det räcker inte att följa trafikreglerna.
Så har bilindustrin tänkt länge, det syntes kanske i Geneve (DN, -V40, DN-Krisen, SVT).

Tävlingsbilarna på videon nedan illustrerar principen. Trots att alla kör i ungefär samma fart på raksträckan, så kraschar bara en av bilarna.

Troligen har luftvirvlar från bilen framför skapat ett undertryck på olycksbilens ovansida, så att karossen blir som en vinge och lättar helt från marken efter krönet – som de andra bilarna passerar med tillräcklig markkontakt.

Läs mer

Skilj på avsiktsbrott och olyckor

I det massmediala meningsutbytet om polisens effektivitet skiljer man inte mellan olyckor och avsiktligt våld eller egendomsbrott. Den sammanblandningen hämmar preventionen och öppnar för dold kriminalitet i trafiken, där fordon ostraffat kan användas som vapen.

Stor omsorg ägnas åt att skapa system som förhindrar ekonomisk kriminalitet. Det illustreras av förslaget till skärpt mutlagstiftning.

Men olycksrisker uppmärksammas först när något har hänt. Då ägnar vi oss oftast åt att utreda vem (inte vad) som har ”orsakat” skadorna.

Genom att peka ut en (1) person som skyldig bland aktörerna i det ovanliga och överrumplande händelseförloppet uppfattar många ärendet som avslutat. Ett aktuellt exempel:

Hatet mot kaptenen döljer systemfel till sjöss

Läs mer

Livshotande sabotage hyllade i webb-TV

Krossade rutor och hot om fysiskt våld från förmenta djurrättsaktivister tas nu* på allvar av rättsväsendet.
Media* upplyser om tilltagen i de drabbades perspektiv.

 

Men i ett annat sammanhang har avundsjuka eller tanklösa däckpysare fått härja fritt utan att vi vet hur många människor som skadats och kanske dödats av deras tilltag.

Aningslösheten mot ‘Asfaltsdjungelns indianer’ och andra anonyma däckpysare fick ett ansikte förra året. I webb-TV förhärligade då en universitetsforskare smygpunktering av misshagliga bilars däck och kallade bilkörning med lågt lufttryck i däcken för ”helt ofarlig”.

Läs mer om debatten vid Lunds universitet i min artikel på Newsmill: Livsfarliga sabotage hyllade i webb-TV

Där återges följande berättelse från en kommentar (nr.3) till ett av mina gamla blogginlägg:

Detta hände mig i tisdags kväll. Min bil hade blivit punkterad av Asfaltdjungelns indianer och jag körde ut i snögloppet med 2 småbarn bak i bilen ovetandes om detta tills jag sladdade … på motorvägen.

Inga personskador men 2 förstörda däck o 2 skräckslagna barn. En oläslig blöt lapp fanns under snön vid höger vindrutetorkare med texten ”din stadsjeep dödar”.

Olyckan är polisanmäld och jag har skrivit ett inlägg på deras hemsida. Men skräcken finns kvar. Att vi kunde ha dött. Men de hade väl tyckt att det vore bra, trots att vår SUV är miljöklassad…

Många sladdolyckor har inträffat med urpysta däck. Vi vet inte hur många människor som har skadats och dödats i och utanför bilarna. Givetvis vet vi inte heller vilka bilar som tappats på luft i däcken av anonyma sabotörer.

Flera domstolar ignorerar eller förnekar att lågt lufttryck i bakdäcken kan få en bil att sladda även i måttlig hastighet. Det har jag tvingats konstatera som sakkunnig i flera brott- och tvistemål vid svenska och norska domstolar. Men i USA har myndigheterna tagit problemet på allvar och kräver nu ringtrycksvarnare i nya personbilar.

Den här nordiska aningslösheten står i bjärt kontrast till vad som nu rullas upp i media.

En av de drabbade är en kvinnlig företagare. Hon och hennes barn har utsatts för grova hot om våld efter vandalisering av butiken, där hon säljer pälsar som en liten del av klädsortimentet. Se webb-TV hos SvD.

*) Några axplock från massmedia om målet:
Djurrättsaktivist inför rätta för grova hot med webb-TV
(DN, GP, SvD, GT 15-16nov)
Dödshoten skickades till 53 personer (GP 16nov)
Hade knogjärn och rökbomber hemma (GT 16nov)
Aktivisten hotade ASTRA-anställda (GT 16nov)

En av de åtalade anses ha varit aktiv i  Djurrättsalliansen och Djurens befrielsefront, som är en gren av den brittiska Animal Liberation Front (ALF). De får därigenom större uppmärksamhet i det offentliga samtalet än många av terroristernas offer.

Att media ger mer plats åt förövarperspektivet förminskar problemet i allmänhetens ögon och ökar risken för att fler människor skadas av däckpysning. Det förstärks av att uppviglande och mobbande kommentarer på nätet kan ligga kvar långa tider:
Medier får terrorn att blomstra (SvD 16nov)

Terrorister och sabotörer som ignoreras kan ställa till med mycket elände, så länge sambandet inte upptäcks. Även om avsikten inte är att skada människor, så kan däckpysning mycket väl ligga bakom flera dödsfall och svåra trafikskador.
Jag är tveksam till att dra en så långtgående parallell, men i princip kan den ignoransen jämföras med den tyska säkerhetstjänstens nedvärdering av högerextremismens roll i  det fleråriga drama som beskrivs av SvD:
Butiksägare föll offer för tysk nazi-liga (SvD 16nov)

Fronta i 50 mot tungt fordon är som bergvägg i 100 – Här finns formeln

Förare av tunga lastbilar lär sig krocka personbilar hellre än att köra av vägen och förstöra lasten. Det rapporterade media och illustrerade lastbilars fysiska övermakt med foton på ett krossat hus i DN, SvD och GP.

Redan vid 50 kilometer i timmen är överlevnadschansen minimal för åkande i personbilar som frontalkrockar mot ett 20 gånger tyngre fordon i samma fart.

Fronten behöver inte se ut så här på det tyngre fordonet för att det ska vara livsfarligt att krocka med i en personbil

Läs mer

Terrorn polisen missar – Pyst däck i Ferrarikrasch dömdes som förarfel

I dag presenteras på DN Debatt en handlingsplan mot våldsbejakande extremism av Fredrik Reinfeldt och Birgitta Ohlsson. Argumentationen utgår från att våldsverkarna  tveklöst avser att skada. Men där finns en vit fläck på kartan: Efter en trafikskada kan rättsväsendet inte avgöra om våldet var avsiktligt eller om det var en ‘vanlig olycka’.

Innan polis, åklagarväsen och domstolar fått bättre insikter om trafikskadornas komplexitet, är fältet fritt för – till olyckor maskerat – avsiktligt våld mot enskilda och mot grupper av trafikanter. Bättre kompetensförsörjning till rättsväsendet behövs också för att undvika rättsövergrepp mot olycksdrabbade människor.

Bakom en skenbart oförarglig fasad gömmer sig förmenta miljövänner, som släpper ut luft ur däcken på bilar med ägare, som däckpysarna ogillar. Mer om det skrev jag på Newsmill under rubriken Livsfarliga sabotage hyllas i webb-TV.

Ferrarivrakets vänstra bakjul med slagskada på fälgen och grus från vägkanten som visar att däckets lufttryck var för lågt

Bilden härintill är från ett bakhjul med urpyst däck från en totalkvaddad Ferrari. Vi lär aldrig få veta om avundsjuka ortsbor i den norrländska glesbygden hade släppt ut luft ur däcket eller om det var en oavsiktlig läcka som sänkte väggreppet.

Föraren och hans passagerare höll nästan på att bli innebrända i den trånga bilen, som sladdade av vägen på insidan av en kurva och hamnade upp och ned i ett vattensjukt dike innan elden slog upp från motorn.

Trots att tingsrätten friade föraren från vårdslöshet i det efterföljande brottmålet vägrade försäkringsbolaget sedan betala den helförsäkrade bilen. Ägaren tvingades därför stämma bolaget.

I tvistemålet hänvisades till en av bolaget beställd utredning, där en beryktad försäkringskonsult hävdade extrem fortkörning och grov vårdslöshet. Det fick både tingsrätt och hovrätt att förneka det låga lufttrycket på vänster bakhjul och att tro på konsultens animering, där den höga farten fick bilen att åka av vägen – på högerkurvans insida.

Att domare och högt uppsatta jurister inte inser det orimliga i sådana slutsatser bekräftar behovet av den ”samverkan och kunskapsöverföring” som statsministern och demokratiministern vill stärka enligt dagens DN Debatt.

Tillägg: GP skriver 11/8 om kostnader för luftningsutrustning på bemannade bensinstationer. Det skulle kanske vara bra för nationalekonomin om staten stod för dessa kostnader – och om polisen i trafikövervakningen hjälpte bilisterna att uppmärksamma luftläckor.

Föraren och bilägaren, som arbetat hårt för att ha råd med en begagnad Ferrari, dömdes att betala både lånen på bilen och rättegångskostnaderna. Högsta domstolen beviljade inte prövningstillstånd, trots att DNA-bevisning kunnat styrka förarens uppgifter om sladd i betydligt lägre fart än vad som låg till grund för domsluten.

Detta var bara ett av många fall, som visar att rättsväsendet inte har tillräcklig kompetens för att rekonstruera de fysikaliska händelseförloppen bakom trafikskador.
Fler exempel kommer här senare i syfte att öka medvetenheten om haveridynamikens komplexitet. Innan den finns kan terror utövas mot enskilda människor – i stor skala men utspridd i tid och rum – utan att upptäckas.

Våldsoffer blir syndabockar

Människor som utsatts för oavsiktligt våld i trafikolyckor kan drabbas dubbelt, när inblandade personer döms för att ha ”orsakat” händelseförloppet och skadorna. Det görs alltför ofta utan den professionella rekonstruktions- och kriminalteknik, som normalt anlitas efter mord och avsiktlig misshandel.

Okunnighet om skadeförloppens teknik- och naturvetenskapliga komplexitet gör att den haveridynamiska analysen ofta försummas, när det biomekaniska våldet härrör från bilar och fordon.

Omedvetna om sin okunnighet skyller massmedia, försäkringsbolag och rättsväsende det naturlagsbundna händelseförloppet på någon inblandad – utan att leta efter vilka avvikelser från det normala, som har överrumplat ”den skyldiga”. Samma riskfaktorer i trafiksystemet kan därför förbli okända och leda till serier av liknande olyckor med flersiffriga dödstal över tid.

Norska vägverkets metod att mäta sladdspår överskattar farten. Det bidrog även här till att en bilförare dömdes för fortkörning. Bilen åkte av på kurvans insida efter en trolig bakhjulspunktering, som ignorerades i rättsprocessen. Som sakkunnig lyckades jag inte göra aktörerna medvetna om haveridynamikens komplexitet.

När utredarna och det offentliga samtalet saknar relevant kompetens, hotar dessutom rättsövergrepp och syndabocksjakt. Det förvärrar plågan för dem som redan drabbats av skador eller personliga tragedier efter olyckor.  Det finns många sådana exempel enbart bland mina haveriutredningar, som jag avser att återkomma till senare.

Nu nöjer jag mig med en sladdolycka, som tog livet av förarens barndomskamrat och bästa  vän. Bilen sladdade av vägen på insidan av den kurva som fotot här intill är taget ifrån. Trots att det är omöjligt att åka av vägen på insidan av en kurva, om man kör tillräckligt fort, så dömdes föraren till fängelse för fortkörning.

Varken åklagare, försvarsadvokat, domstol eller de två övriga sakkunniga, som vittnade i lagmannsretten (Norges motsvarighet till hovrätt) tycks ha förstått att bilen blev instabil på ett sätt som överensstämmer väl med de uppgifter som framkom om glassplitter på vägen strax före sladdspåren. Mina påpekanden om trolig pyspunktering på det kurvyttre bakhjulet ignorerades med hänvisning till att ”Det ble ikke funnet tegn på felgkjöring” i den statliga utredningen.

Huvudförhandlingens redogörelse för händelseförloppet blev mer ett köpslående om farten. Utan att reservera sig för sina begränsade kunskaper om olycksförloppets fordonsdynamiska komplexitet hänvisade de två norska sakkunniga till Statens vegvesens invalida metod för fartbestämning utifrån sladdspårens radie. Med tresiffrig noggrannhet hävdade de att farten hade varit ”minst 132” respektive ”minst 112” kilometer i timmen. Den skyltade fartgränsen var 80 km/h.

I sin dom gör Agder lagmannsrett egna haveridynamiska bedömningar, men man tycks inte ha förstått att lågt lufttryck bak kan få bilar att sladda i lägre farter utan att fälgen lämnar spår i vägbanan. I domen dras slutsatsen att det
”er her tale om en massiv og fortsettlig fartsovertredelse …”
.

Efter denna subjektiva värdering följer ett resonemang om förarens grupptillhörighet, som förefaller irrelevant för det specifika rättsfallet. Till skillnad från de situationer som tas upp i sista stycket av pressombudsmannen Ola Sigvardssons artikel på DN Debatt i dag är förarens personlighet ovidkommande för sakfrågan om varför olyckan inträffade. Ändå skriver lagmannsretten på sid.6 i domen 30/9 2010:

”Unge menn i [förarens] aldersgruppe står för en ikke ubetydelig andel av de mange alvorlige trafikulykkene vi har, og det er påkrevd å möte utviklingen med effektive sanksjoner.”

Här kan man ana samma ‘vi-mot-dem-tänkande’, som skymtat fram efter massakern av Anders Behring Breivik i Norge 22/7 – exempelvis på DN Debatt hos Dan Andersson 27/7 (”mäns underlägsenhetskänslor leder dem till högriskbeteende”) och i artikeln 24/7 med rubriken ”Hur ska vi identifiera de ensamma farliga männen?” av Anna-Lena Lodenius.

Dessbättre beter vi oss inte så här mot barn som cyklar omkull eller råkar ut för andra olyckor genom sin oerfarenhet eller upptäckarlusta. Det är inte heller något framträdande problem i den stora mängden av trafikolyckor med små personella och måttliga materiella skador. Normalt behandlas där skuldfrågan rutinmässigt utan stora negativa effekter för de direkt inblandade personerna i ekonomiskt eller socialt avseende.

Moderna bilar skyddar de åkande så väl att en hejdande krock till och med kan försvåra kriminalitet och avsiktligt våld mot andra människor. Dit hör bilolyckan på E18 förra fredagen som uppmärksammades exempelvis av DN, GP och HD med den smått paradoxala rubriken Trafikolycka räddade liv i Norge.

Flera signerade artiklar om tragedin i Norge manar till försiktighet med orden. En ledarskribent (Erik Helmerson på DN 29/7) menade att vi bör vänta med slutsatserna men fick mothugg i går (2/8 också i DN) av Lena Sundström, som vill medvetandegöra det omedvetna. För att förstå vad som hände och undvika upprepningar måste samhället granskas anser den norska juristen Anne Holt. Polisen avser att inrätta en speciell utredningsenhet för att hitta eventuella medbrottslingar till den gripne massmördaren (enligt DN, GP, HD, SvD 31/7 & 2/8).

Även måndagens ledare i GP vill att vi lär av historien och drar paralleller till häxprocesserna. Liksom Bildrullen 22/7 påpekar GP-ledaren att människan söker enkla orsaker – dock utan att beröra det våld som oavsiktligt utlöses i olyckor när vi har missförstått kritiska naturlagar och funktioner i trafiksystemet.

Att det kan finnas flera orsaker och ansvariga framförs i DN såväl bland kulturnyheterna som på debattplats av Torbjörn Tännsjö när det gäller avsiktligt våld. Även Peter Wolodarski, Jan Kjaerstad (pappers-DN 30/7 sid.K6) och Malin Ullgren uppehåller sig vid döden och det uppsåtliga våldet, men de tar upp problem som är minst lika relevanta för oavsiktliga skador och det olyckspreventiva arbetet.

De hemska och utdragna upplevelser, som beskrivits av överlevande från Utöya 22/7 fick mig tveka om att dra paralleller till – vanligtvis snabba – olycksförlopp. Jag ber om överseende med att jag ändå har gjort det här – i syfte att minska framtida upprepningar av att våldsutsatta olycksoffer också blir syndabockar för oavsiktliga skador.

Ingen kan klandra andra för okunskap som är omedveten. Men jag vill påminna om behovet av bättre kompetensförsörjning till de myndigheter och institutioner som ansvarar för analys, behandling och prevention av oavsiktligt  våld genom olyckor.

Djupare insikter genom massmedia kan också öppna för samspel med allmänheten eller med yrkesutövare som tar hand om havererade fordon och röjer olycksplatser. Ungefär som i Danmark skulle då vanligt folk kunna bistå polisen med fakta även för identifiering av olycksrisker.

Efterspelet till förra fredagens tragedi i Oslo och på Utöya visar vilket engagemang och vilken handlingskraft vi skulle kunna uppbåda för efterlevande och skadade – även från olyckor som drabbar någon eller några enskilda åt gången.
Sorgen och besvären blir ju inte mindre för att man är ensam om dem.

Självförsvar i tre filmklipp

Innan jag hunnit ordna mer kvalificerade inslag inom security*-området, lägger jag här ut tre korta filmklipp från en demonstration av några enkla knep för den som blir angripen framifrån i stående ställning. 

 

*Förutom skydd mot olyckor och oavsiktliga skador används ordet säkerhet i svenskan också för skydd mot angreppsvåld och avsiktliga skador. Engelskan är tydligare med olika ord för safety och *security.

Filmklippen är oredigerade och togs amatörmässigt utan regi 22 april 2006.
De laddas upp till Bildrullen med datering 22 april 2011 för att inte inkräkta på det mer genomarbetade artikelflödet från juli 2011.