Nya förväxlingar mellan orsak och verkan

Rubrikerna hos DN, GP, SvD och BBC antyder nu att hjärnan påverkas av antalet vänner på Facebook*. Men brödtexten öppnar för att det kan vara tvärtom. Värre var det med statliga Bilprovningens klimatkampanj.

Där ritade man om kurvorna från FN:s klimatpanel, så att jordatmosfärens temperatur hamnade efter kodioxidhalten i tidsförloppen från några hundratusen år bakåt till nutid. Det bluffartade resonemanget med felritade kurvor spreds per post till miljoner svenska bilägare och låg kvar på webben i flera år.

Mina invändningar har publicerats av Newsmill i flera artiklar
Klimatbluff i statlig folder till miljontals svenskar (2009-12-09)
Bilprovningens klimatbluff tar priset (2011-01-19)
Statlig klimatbluff – nu döljs fusket (2011-01-26)

… men såvitt jag vet har inget offentligt svar kommit varken från Bilprovningen eller från andra, som vill få oss att övergå till mindre bilar.

Förutom att koldioxidutsläppens betydelse för klimatet vilar på bräcklig logisk grund, så ger småbilsvurmen i klimatkampanjerna negativa biverkningar. Exempelvis är säkerheten för både åkande och påkörda människor svårare att utveckla i mindre och lättare bilar. Det kan öka personskadorna och göra att ännu flera människor drabbas av whiplashrelaterade besvär – medicinska, ekonomiska och sociala.

Det tillhör inte mitt proffsområde, men av bilindustrins företrädare har jag förstått att bränslesnålare förbränningsmotorer (för minskat koldioxidutsläpp) kan medföra större utsläpp av kväveoxider med ökad övergödning som följd. Du som vet mer får gärna korrigera mina eventuella missuppfattningar och förklara i kommentarsfältet.

* För att återgå till frågan om antalet Facebook-vänner, så tar jag hjärna, förlåt gärna, emot massor av vänförfrågningar till mitt FB-konto. Med tanke på alla mina offentliga inlägg om däckdubbar, kanske jag nu behöver utöka vänkretsen på fejjan för att motverka intrycket av dubb i huv’et 😉 

Så döljer “fortkörning” mer komplexa problem

Fortkörningsböter har nu blivit som gångna tiders avlatsbrev. Fokuseringen på rutinmässiga sanktioner mot ofarliga hastighetsöverträdelser avleder uppmärksamheten från lömska trafikrisker och från medvetet omoraliska handlingar, som skadar andra direkt eller indirekt.

Mobbningen av de storbilsåkande i (S)kuggbudgeten är kanske inte medveten skadegörelse. Men bristen på eftertanke väcker frågor om det moraliska i sådana förslag till åtgärder, som försvårar teknisk utveckling och individuellt ansvarstagande.   

Dagen efter nedläggningen av förundersökningen mot Håkan Juholt visar Dagens Nyheter hur en fartsyndares ‘erkännande’ kan förleda både syndaren och hans omgivning att blunda för värre problem:
”Erkände” fortkörningar när han valdes – sedan blev det värre (DN 15/10)

Fartblindheten tycks sprida sig i alla samhällsskikt med okloka prioriteringar, mobbning och rättsövergrepp som följd. Mina artiklar på DN Debatt 1989 (6/8 och 14/9) är fortfarande aktuella, men nu är det en ny generation i det offentliga samtalet som rider på fartmoralismens syndabockar.

Att lägga skulden på en anonym grupp av fartsyndare är enkelt och ger lättköpta poäng.

Ovanlig kameraskylt med maxfarten visad
En av få kameraskyltar som visar gällande fartgräns

När sedan enskilda personer oskyldigt drabbas av schablonerna har det offentliga strålkastarljuset släckts – oavsett om det är skyltvilsna bilförare, som bötfälls och blir av med körkortet eller trafikanter som skadats av någon lömsk och icke erkänd riskfaktor i trafiksystemet.

Mobbningsprocessen kanske kan jämföras med de opreciserade “förändringar” som är på gång hos socialdemokraternas partiledare

… enligt DN:
Förundersökningen nedlagd (14/10)
Juholt: På min nivå ska man klara en sådan här granskning
Juholts lag svajar betänkligt
S-väljare: Rätt att stanna

… enligt GP:
Gråsossen Juholt har trots allt en framtid (Debattartikel av Göran Greider)

… och enligt SvD:
Partiet måste hitta sin riktning
Tommy och jag kommer vara ett radarpar

Tanklöst mobba storbilsåkande

S levererar i sin skuggbudget ännu ett skuldbeläggande utspel mot alla människor som ibland behöver åka i stora bilar. Man blundar för att deras bränsleförbrukning per personkilometer kan vara mindre – ungefär som hos bussar.

Den 25 mars 2012 fortsätter skuldbeläggningen i DN

Studenter
Är det bättre att en familj eller grupp med sex personer åker i 2-3 mindre bilar än i den här minibussen?

Med förmenta miljömotiv ger extraskatten på bränsletörstiga personbilar nytt (o)moraliskt stöd till däckpysande vandaler:
Livsfarliga sabotage hyllas i webb-TV (Newsmill 2010)

Liksom dubbdäcksförbuden leder mobbningen mot storbilsåkande bort uppmärksamheten från värre problem, som är svårare att lösa för politiker och myndigheter.

Den bidrar också till att överrösta saklig kritik mot småbilsvurmens avarter med statliga bluffar och halvsanningar.
Kolla krockvideon bakom fliken Myter och läs mer via länkarna, exempelvis till:
Livsfarligt satsa på småbilar (DN Debatt 1996)
Klimatbluff i statlig folder till miljontals svenskar (Newsmill 2009)
Statlig klimatbluff – nu döljs fusket (Newsmill 2011)

Sparsamhet med energi och naturresurser må stimuleras. Men det är svårt att stillatigande se hur allmänhetens vilja att skydda varandra och miljön utnyttjas egoistiskt med icke-transparenta, osakliga och moralistiska kampanjer för ineffektiva åtgärder, som ibland är skadliga och motverkar sitt förmenta syfte.

Har skuggbudgetmakarna inte reflekterat över att *skaderiskerna och bränsleförbrukningen per personkilometer kan vara betydligt mindre i en stor bil, som transporterar flera människor än i flera småbilar, som gör samma persontransportarbete under sin livslängd?
Det ser inte så ut i artikeln från TT i DN, SvD, GP och HD.
S-ledningens backade senare från det ursprungliga budgetförslaget enligt DN.

_______________________________________
* Tack till Niklas, som (i kommentaren kl.23:46 2/10) uppmärksammade mig på att *olycksrisken per personkilometer i princip inte påverkas av antalet åkande i bilen. Jag ändrade därför texten till *skaderiskerna, som vid en krock är större för mindre bilar.
Läs mer via fliken Myter, i artikeln Därför skadas man värst vid frontkrock mot tyngre fordon och i (kommentarerna till) artikeln Fronta mot lastbil är som bergvägg i 95 med personbil.

Tankefel om fartkameror går igen – avvikelser missförstås

I veckan framfördes ett märkligt motiv för miljardrullningen på fartkameror. Tankefelen har varierat under decennierna. En del är svåra att genomskåda. Men det senaste går emot både rättvisa och säkerhetstänkande.

Den som nu är ansvarig för fartkamerasystemet (Automatisk Trafik Kontroll, ATK) vid Rikspolisstyrelsen tycks inte ha några betänkligheter mot att straffa enskilda personer för att få ned vägtrafikens medelhastighet.

Det ses inte heller som ett problem för rättvisan att man bötfäller enbart en tredjedel av de fotograferade “syndarna”: de som har glömt vad som stod på senaste skylten och inte gömmer ansiktet bakom solskydd, händer och lösskägg – eller kör bilar med andra ägare. Fartkamerorna fyller sitt syfte “att minska medelhastigheten” sägs det i en TT-intervju hos bl.a. DNGP, HD och SvD.

Man kanske nu har lärt sig att den olycksminskning som observerats på farliga sträckor kan vara en statistisk så kallad regressionseffekt (se nedan) snarare än en effekt av nyuppsatta kameror. Därför tycks det offentligt välljudande och svårgenomskådat felaktiga motivet (olycksminskning) nu ha fått vika för ett annat (lägre medelfart). Men det är både etiskt dubiöst och lätt att se som en efterhandskonstruktion. Det finns ju en mängd mer rättvisa åtgärder med bättre kostnadseffektivitet, som både minskar hastigheten i farliga situationer och hjälper trafikanterna att höja sin egen säkerhet.

Fokuseringen och den långlivade övertron på de fasta fartgränserna stjäl uppmärksamhet från de specifika avvikelser som gör farten farlig. I skymundan kommer allt jag kan göra som enskild fordonsförare för att minska olycks- och skaderisken för mig och mina passagerare eller medtrafikanter.

Dessbättre har bilindustrin och vägtrafikbranschen utvecklat säkerhetstekniken så väl att den överskuggat de  senaste decenniernas fartblindhet i det offentliga samtalet och i propagandan om fartkameror som där benämns “Livräddare”.

Men alla har inte råd med nya bilar. Många som kan hålla sig med modern teknik vilseleds av andra misstag från statens företrädare, t.ex. om småbilars förträfflighet.
Kolla videon och länkarna här innan du byter ned dig i bilstorlek!
Förklaringar av fysiken och biomekaniken är på gång till Bildrullens fasta sidor.

Ett mer svårgenomskådat tankefel upptäcktes alltså av statistiker i trafiksignalernas barndom. Fenomenet kallas för regressionseffekt och kan förleda till felaktiga myndighetsbeslut även inom andra områden än trafik. Det framgår i en artikel av professor Lennart Sjöberg, som också kopplar till bedömningsfel av liknande typ som den norska polisens, när man fängslade en överlevande från Utöya (DN).
Den kopplingen var troligen så svår att inse, att redaktionen tog bort den automatiska returlänken hit från DN-artikeln efter några timmar. Se styckena längst ned (Tillägg 14/8).

Polisens trovärdighet är i fara om man vill fortsätta spendera svenska miljarder på fartkameror och motiverar prioriteringen av resurserna med deras förmenta olycksminskande effekt.  Det motivet kanske blir alltmer sällsynt nu, om man har blivit medveten om sina tidigare förbiseenden av regressionseffekten.

Eftersom nya kameraplatser väljs där olycksfrekvensen varit särskilt hög, kommer olyckstalet där att pendla tillbaka och återgå till medelvärdet eller ännu lägre. Det sker oavsett om någon kamera sätts upp eller ej – på grund av regressionseffekten.

Att Rikspolisstyrelsen inte hade informerats om detta av ansvariga vid dåvarande Vägverket har tydligt framgått i massmedia vid flera tillfällen. Det påtalade jag för fyra år sedan i min gamla blogg.

Där finns fler raljanta tongångar om fartkamerornas effekter. Mitt tonläge i den slumrande bloggen gör att jag kanske borde ta bort den från webben. Men än så länge får den ligga kvar som jämförelseobjekt.

Här, på bildrullen.se, försöker jag nu anamma det tänkande som  Martin Kylhammar så väl har presenterat i sin bok “Den tidlöse modernisten”. Kylhammar beskriver hur vi oftast gör rätt men ibland gör om samma misstag generation efter generation.  Stimulerad av den bokens innehåll, försöker jag här formulera eventuell kritik så att den blir saklig men inte personlig.
Jag hoppas att det eliminerar hotet om repressalier mot anställda som läser här på arbetstid till nytta för verksamheten. Därmed inte sagt att löneavdraget som SvD beskriver var obefogat. Fallet beskrivs mindre utförligt i en TT-artikel hos bl.a. DN, GP och HD.

Tillägg 14/8: Intressant är att DN-redaktionen tog bort returlänken även i den sistnämnda DN-artikeln. Visserligen har jag kanske varit dålig på att beskriva sambandet mellan artiklarna på dn.se och det här inlägget. Men det visar ännu ett sätt som kopplingar på Internet kan gå förlorade mellan olika personers insikter om avvikelser och ovanliga samband.

Den här rutinmässiga och oreflekterade länkstädningen på redaktionen påminner mer om en normal refusering än om den censurliknande blockeringen av min gamla myndighetskritiska blogg. Men principiellt kanske man kan se länkstädningen som den lindrigaste formen av filtrering – med den andra extremen i avstängning av Internet, som nu diskuteras i DN. Att det förekommer även i västvärlden framkom i  efterdyningarna från premiärminister Camerons förebud om avstängningar av Twitter och Facebook.

Mänskligt tankefel döljer brott och ger rättsövergrepp mot trafikskadade

Dagens DN-ledare vill oss väl, men sparkar på dem som redan råkat illa ut med “vansinneskörningar”  och “alkohol” som enkel förklaring till trafikolyckor. Sådana lättköpta orsaker ledde förr till häxprocesser och många kvinnors död i barnsängsfeber. Nu ger trafikolyckorna en ny våg av  mobbning och rättsövergrepp, där resurssvaga trafikanter oförskyllt döms för oavsiktliga skador.
När massmedia, rättsväsende och försäkringsbolag inte inser haveridynamikens komplexitet, öppnar man också för kriminella att ostraffat använda bilar som vapen.

“Börja med att satsa mer resurser på det som alla vet fungerar.” Så slutar dagens ledare i DN. Skribenten ser trafiken och den övergripande statistiken, men urskiljer inga trafikanter. Vi får inte veta exempelvis om mental och emotionell träning kan hjälpa den enskilde föraren att snabbt se lösningen, när den livshotande faran plötsligt tornar upp sig framför det egna fordonet.

DN-ledaren börjar med att hänvisa till “olyckan på riksväg 41 i Västergötland, som tidigare i veckan krävde flera liv”. Men i stället för att stimulera till framåtblickande tankar om olika bidragande faktorer och åtgärder som kunnat förhindra olyckan, förstärker ledarskribenten fördomarna om att olyckor har enkla orsaker. Liknande synsätt framskymtade hos myndighetsföreträdare som intervjuades om olyckan häromdagen i GP och DN.

Fartkamera med stolpe mycket nära vägbanan
Pekar ut nutidens häxor?

Men ingen skugga må vila över dessa personer. Människans och samhällets utveckling har troligen påskyndats av vår benägenhet att snabbt och enkelt hitta en orsak till oönskade företeelser. Det berördes i förra veckans TV-program:

– Vi är väldigt orsakssökande. Hjärnan vill hela tiden se orsaker. Så yttrade sig Fredrik Lindström i det femte avsnittet av hans TV-program “Vad är en människa?” (på SVTplay t.o.m. 110831).

Resonemanget kretsade just då (33½ minut in i programmet) omkring människans behov av tolkningar och förklaringar när hälsan sviktar. Samtalspartner i det här programmet var Karin Johannisson, professor i idéhistoria. Hennes analys av sjukhusens syn på barnsängsfeber under 1800-talet har för mig varit en uppskattad referens för paralleller till vår tids skuldbeläggning av bilförare efter trafikolyckor.

Innan mikroberna hade upptäckts på 1890-talet förstod inte läkarna, att de själva var upphov till många fall av barnsängsfeber. Sjukdomen var särskilt vanlig vid undervisningssjukhusen. Där gick läkarna ibland direkt från obduktion till förlossning utan att tvätta händerna emellan.

De ansvariga vid sjukhusen avfärdade en underläkares förslag om handtvätt efter laborationerna med lik. Han, Ignaz Semmelweis, hade sett hur en kollega fick liknande symtom och dog efter att ha skurit sig i handen vid en obduktion.

De överordnade läkarna förklarade barnsängsfebern med psykisk överkänslighet hos de kvinnor, som insjuknade och dog. Då var den orsaken mycket lättare att köpa än en underläkares idéer om att de själva skulle föra över något okänt smittämne från döda kroppar i obduktionssalen.

– Människan är beredd att köpa alla möjliga orsaker som ibland är rena lögner. Tänkandet har klara drag av ren mytomani, fortsatte Fredrik Lindström i TV-programmet.

Vi övertygar alltså oss själva inom våra egna referensramar. Det är ibland en förutsättning för att kunna gå vidare, när en anhörig har förolyckats eller när man mår dåligt och äntligen har fått en diagnos. Men det kan bli katastrofalt om rättsväsendet agerar lika snävt och oreflekterat gentemot en enskild människa, som varit inblandad i en olycka. Dessvärre finns många sådana exempel enbart bland mina haveriutredningar. Ett illustreras med fotot nedan och beskrivs av texten till det här videoklippet i min YouTube-kanal.

Rekonstruktion visar att försäkringsbolagens utredare varit på fel plats
Rekonstruktion av dikeskörning 1995. Mina haverianalyser 2000-2009 avfärdas 2010 på några rader i en 400-sidig tingsrättsdom med fel data och utomvetenskapliga resonemang från försäkringsbolagen. Fredrik Lindströms tes stöds av den mångåriga rättsprocessen.

 

 

 

 

 

Problemet accentueras av att massmedia sällan ifrågasätter rättsväsendets haveridynamiska kompetens. Rättsövergrepp genom felaktiga domstolsbeslut förvärras därför genom den mediala rapporteringen.

Inte heller i  DN:s tre artiklar om förbipasserandes fotografering av trafikolyckor framkommer behovet av att flytta fokus från den uppenbara skadegörelsen till spår och fynd före kraschplatsen, som kan förklara vad som satte igång olycksförloppet. I det avseendet behöver även utredande poliser och rättsväsendet hjälp med kompetensförsörjningen.

Kanske kan massmedias efterfrågan på olycksfoton från allmänheten riktas om, så att det som nu är ett problem blir en möjlighet för utredarna i stället. Sluta ta in läsarbilder från själva haveriplatsen och premiera enbart dem som gjort relevanta iakttagelser bortom bilvraken!

Förare tränar att välta tankfordon

För flera år sedan fanns ett körträningsprogram där förare kunde känna hur en tankbil uppträder när vätskan skvalpar. Efter en gemensam pilotstudie ansökte Linköpings universitet och transportfacken, TYA, om pengar för att utveckla utbildningen. Då var det förgäves.

Tankbilsgir
Skvalp kräver stödhjul

Se artikeln hos SvD om en olycka i Sundsvall, som fick mig att ta upp ämnet i en annan blogg. Kommentarerna kommer därifrån.

Att problemet blir värre vid låg fart belyser det pedagogiska dilemmat med övervakningen av de skyltade fartgränserna och väcker ytterligare frågor om kostnadseffektiviteten hos systemet med fartkameror. Se t.ex. den här SvD-artikeln om midsommartrafiken.

Enbart inköp och installation av ett par tre fartkameror skulle ha räckt till utvecklingskostnaden för tankfordonsutbildningen, som LiU och TYA ansökte om pengar för.

Ett pressmeddelande som jag bifogade LiU-ansökan om skvalpträningen fick bl.a. Sveriges Television att filma utriggarbilen på bilden och beskriva problemet i sina nyhetssändningar. Pressmeddelandet finns här och har följande inledning.

Förare tränar att välta tankfordon
Last som skvalpar kan välta en tankbil. Det bekräftades nyligen av tester i Norrköping. Men vid normal kurvtagning märks inte skvalpet. I förarutbildningen har problemet därför haft en undanskymd plats. Hittills.