Säkerhet i bussar sämre än i privatbilar

Stora tunga bussar körs med många passagerare och ibland nära oskyddade trafikanter. Ändå har de sämre stöd till föraren än personbilar i såväl filhållning som i start- och bromsfunktionerna (jfr driver support). De saknar också system som håller passagerarna på plats vid krock eller voltning.

Bussen som den 28 maj skenade in på ett torg i Stockholm hade kunnat stoppas automatiskt på hållplatsen med fjäderbromsarna. Brottsmisstankarna mot föraren missar det nu närmast självklara målet – att i alla bussar kräva såna elementära säkerhetsfunktioner. Teknik finns ju för personbilar och den betalar många för ur sin privata plånbok.   Fortsätt läsa “Säkerhet i bussar sämre än i privatbilar”

Våldsoffer blir syndabockar

Människor som utsatts för oavsiktligt våld i trafikolyckor kan drabbas dubbelt, när inblandade personer döms för att ha “orsakat” händelseförloppet och skadorna. Det görs alltför ofta utan den professionella rekonstruktions- och kriminalteknik, som normalt anlitas efter mord och avsiktlig misshandel.

Okunnighet om skadeförloppens teknik- och naturvetenskapliga komplexitet gör att den haveridynamiska analysen ofta försummas, när det biomekaniska våldet härrör från bilar och fordon.

Omedvetna om sin okunnighet skyller massmedia, försäkringsbolag och rättsväsende det naturlagsbundna händelseförloppet på någon inblandad – utan att leta efter vilka avvikelser från det normala, som har överrumplat “den skyldiga”. Samma riskfaktorer i trafiksystemet kan därför förbli okända och leda till serier av liknande olyckor med flersiffriga dödstal över tid.

Norska vägverkets metod att mäta sladdspår överskattar farten. Det bidrog även här till att en bilförare dömdes för fortkörning. Bilen åkte av på kurvans insida efter en trolig bakhjulspunktering, som ignorerades i rättsprocessen. Som sakkunnig lyckades jag inte göra aktörerna medvetna om haveridynamikens komplexitet.

När utredarna och det offentliga samtalet saknar relevant kompetens, hotar dessutom rättsövergrepp och syndabocksjakt. Det förvärrar plågan för dem som redan drabbats av skador eller personliga tragedier efter olyckor.  Det finns många sådana exempel enbart bland mina haveriutredningar, som jag avser att återkomma till senare.

Nu nöjer jag mig med en sladdolycka, som tog livet av förarens barndomskamrat och bästa  vän. Bilen sladdade av vägen på insidan av den kurva som fotot här intill är taget ifrån. Trots att det är omöjligt att åka av vägen på insidan av en kurva, om man kör tillräckligt fort, så dömdes föraren till fängelse för fortkörning.

Varken åklagare, försvarsadvokat, domstol eller de två övriga sakkunniga, som vittnade i lagmannsretten (Norges motsvarighet till hovrätt) tycks ha förstått att bilen blev instabil på ett sätt som överensstämmer väl med de uppgifter som framkom om glassplitter på vägen strax före sladdspåren. Mina påpekanden om trolig pyspunktering på det kurvyttre bakhjulet ignorerades med hänvisning till att “Det ble ikke funnet tegn på felgkjöring” i den statliga utredningen.

Huvudförhandlingens redogörelse för händelseförloppet blev mer ett köpslående om farten. Utan att reservera sig för sina begränsade kunskaper om olycksförloppets fordonsdynamiska komplexitet hänvisade de två norska sakkunniga till Statens vegvesens invalida metod för fartbestämning utifrån sladdspårens radie. Med tresiffrig noggrannhet hävdade de att farten hade varit “minst 132” respektive “minst 112” kilometer i timmen. Den skyltade fartgränsen var 80 km/h.

I sin dom gör Agder lagmannsrett egna haveridynamiska bedömningar, men man tycks inte ha förstått att lågt lufttryck bak kan få bilar att sladda i lägre farter utan att fälgen lämnar spår i vägbanan. I domen dras slutsatsen att det
“er her tale om en massiv og fortsettlig fartsovertredelse …”
.

Efter denna subjektiva värdering följer ett resonemang om förarens grupptillhörighet, som förefaller irrelevant för det specifika rättsfallet. Till skillnad från de situationer som tas upp i sista stycket av pressombudsmannen Ola Sigvardssons artikel på DN Debatt i dag är förarens personlighet ovidkommande för sakfrågan om varför olyckan inträffade. Ändå skriver lagmannsretten på sid.6 i domen 30/9 2010:

“Unge menn i [förarens] aldersgruppe står för en ikke ubetydelig andel av de mange alvorlige trafikulykkene vi har, og det er påkrevd å möte utviklingen med effektive sanksjoner.”

Här kan man ana samma ‘vi-mot-dem-tänkande’, som skymtat fram efter massakern av Anders Behring Breivik i Norge 22/7 – exempelvis på DN Debatt hos Dan Andersson 27/7 (“mäns underlägsenhetskänslor leder dem till högriskbeteende“) och i artikeln 24/7 med rubriken “Hur ska vi identifiera de ensamma farliga männen?” av Anna-Lena Lodenius.

Dessbättre beter vi oss inte så här mot barn som cyklar omkull eller råkar ut för andra olyckor genom sin oerfarenhet eller upptäckarlusta. Det är inte heller något framträdande problem i den stora mängden av trafikolyckor med små personella och måttliga materiella skador. Normalt behandlas där skuldfrågan rutinmässigt utan stora negativa effekter för de direkt inblandade personerna i ekonomiskt eller socialt avseende.

Moderna bilar skyddar de åkande så väl att en hejdande krock till och med kan försvåra kriminalitet och avsiktligt våld mot andra människor. Dit hör bilolyckan på E18 förra fredagen som uppmärksammades exempelvis av DN, GP och HD med den smått paradoxala rubriken Trafikolycka räddade liv i Norge.

Flera signerade artiklar om tragedin i Norge manar till försiktighet med orden. En ledarskribent (Erik Helmerson på DN 29/7) menade att vi bör vänta med slutsatserna men fick mothugg i går (2/8 också i DN) av Lena Sundström, som vill medvetandegöra det omedvetna. För att förstå vad som hände och undvika upprepningar måste samhället granskas anser den norska juristen Anne Holt. Polisen avser att inrätta en speciell utredningsenhet för att hitta eventuella medbrottslingar till den gripne massmördaren (enligt DN, GP, HD, SvD 31/7 & 2/8).

Även måndagens ledare i GP vill att vi lär av historien och drar paralleller till häxprocesserna. Liksom Bildrullen 22/7 påpekar GP-ledaren att människan söker enkla orsaker – dock utan att beröra det våld som oavsiktligt utlöses i olyckor när vi har missförstått kritiska naturlagar och funktioner i trafiksystemet.

Att det kan finnas flera orsaker och ansvariga framförs i DN såväl bland kulturnyheterna som på debattplats av Torbjörn Tännsjö när det gäller avsiktligt våld. Även Peter Wolodarski, Jan Kjaerstad (pappers-DN 30/7 sid.K6) och Malin Ullgren uppehåller sig vid döden och det uppsåtliga våldet, men de tar upp problem som är minst lika relevanta för oavsiktliga skador och det olyckspreventiva arbetet.

De hemska och utdragna upplevelser, som beskrivits av överlevande från Utöya 22/7 fick mig tveka om att dra paralleller till – vanligtvis snabba – olycksförlopp. Jag ber om överseende med att jag ändå har gjort det här – i syfte att minska framtida upprepningar av att våldsutsatta olycksoffer också blir syndabockar för oavsiktliga skador.

Ingen kan klandra andra för okunskap som är omedveten. Men jag vill påminna om behovet av bättre kompetensförsörjning till de myndigheter och institutioner som ansvarar för analys, behandling och prevention av oavsiktligt  våld genom olyckor.

Djupare insikter genom massmedia kan också öppna för samspel med allmänheten eller med yrkesutövare som tar hand om havererade fordon och röjer olycksplatser. Ungefär som i Danmark skulle då vanligt folk kunna bistå polisen med fakta även för identifiering av olycksrisker.

Efterspelet till förra fredagens tragedi i Oslo och på Utöya visar vilket engagemang och vilken handlingskraft vi skulle kunna uppbåda för efterlevande och skadade – även från olyckor som drabbar någon eller några enskilda åt gången.
Sorgen och besvären blir ju inte mindre för att man är ensam om dem.

Mänskligt tankefel döljer brott och ger rättsövergrepp mot trafikskadade

Dagens DN-ledare vill oss väl, men sparkar på dem som redan råkat illa ut med “vansinneskörningar”  och “alkohol” som enkel förklaring till trafikolyckor. Sådana lättköpta orsaker ledde förr till häxprocesser och många kvinnors död i barnsängsfeber. Nu ger trafikolyckorna en ny våg av  mobbning och rättsövergrepp, där resurssvaga trafikanter oförskyllt döms för oavsiktliga skador.
När massmedia, rättsväsende och försäkringsbolag inte inser haveridynamikens komplexitet, öppnar man också för kriminella att ostraffat använda bilar som vapen.

“Börja med att satsa mer resurser på det som alla vet fungerar.” Så slutar dagens ledare i DN. Skribenten ser trafiken och den övergripande statistiken, men urskiljer inga trafikanter. Vi får inte veta exempelvis om mental och emotionell träning kan hjälpa den enskilde föraren att snabbt se lösningen, när den livshotande faran plötsligt tornar upp sig framför det egna fordonet.

DN-ledaren börjar med att hänvisa till “olyckan på riksväg 41 i Västergötland, som tidigare i veckan krävde flera liv”. Men i stället för att stimulera till framåtblickande tankar om olika bidragande faktorer och åtgärder som kunnat förhindra olyckan, förstärker ledarskribenten fördomarna om att olyckor har enkla orsaker. Liknande synsätt framskymtade hos myndighetsföreträdare som intervjuades om olyckan häromdagen i GP och DN.

Fartkamera med stolpe mycket nära vägbanan
Pekar ut nutidens häxor?

Men ingen skugga må vila över dessa personer. Människans och samhällets utveckling har troligen påskyndats av vår benägenhet att snabbt och enkelt hitta en orsak till oönskade företeelser. Det berördes i förra veckans TV-program:

– Vi är väldigt orsakssökande. Hjärnan vill hela tiden se orsaker. Så yttrade sig Fredrik Lindström i det femte avsnittet av hans TV-program “Vad är en människa?” (på SVTplay t.o.m. 110831).

Resonemanget kretsade just då (33½ minut in i programmet) omkring människans behov av tolkningar och förklaringar när hälsan sviktar. Samtalspartner i det här programmet var Karin Johannisson, professor i idéhistoria. Hennes analys av sjukhusens syn på barnsängsfeber under 1800-talet har för mig varit en uppskattad referens för paralleller till vår tids skuldbeläggning av bilförare efter trafikolyckor.

Innan mikroberna hade upptäckts på 1890-talet förstod inte läkarna, att de själva var upphov till många fall av barnsängsfeber. Sjukdomen var särskilt vanlig vid undervisningssjukhusen. Där gick läkarna ibland direkt från obduktion till förlossning utan att tvätta händerna emellan.

De ansvariga vid sjukhusen avfärdade en underläkares förslag om handtvätt efter laborationerna med lik. Han, Ignaz Semmelweis, hade sett hur en kollega fick liknande symtom och dog efter att ha skurit sig i handen vid en obduktion.

De överordnade läkarna förklarade barnsängsfebern med psykisk överkänslighet hos de kvinnor, som insjuknade och dog. Då var den orsaken mycket lättare att köpa än en underläkares idéer om att de själva skulle föra över något okänt smittämne från döda kroppar i obduktionssalen.

– Människan är beredd att köpa alla möjliga orsaker som ibland är rena lögner. Tänkandet har klara drag av ren mytomani, fortsatte Fredrik Lindström i TV-programmet.

Vi övertygar alltså oss själva inom våra egna referensramar. Det är ibland en förutsättning för att kunna gå vidare, när en anhörig har förolyckats eller när man mår dåligt och äntligen har fått en diagnos. Men det kan bli katastrofalt om rättsväsendet agerar lika snävt och oreflekterat gentemot en enskild människa, som varit inblandad i en olycka. Dessvärre finns många sådana exempel enbart bland mina haveriutredningar. Ett illustreras med fotot nedan och beskrivs av texten till det här videoklippet i min YouTube-kanal.

Rekonstruktion visar att försäkringsbolagens utredare varit på fel plats
Rekonstruktion av dikeskörning 1995. Mina haverianalyser 2000-2009 avfärdas 2010 på några rader i en 400-sidig tingsrättsdom med fel data och utomvetenskapliga resonemang från försäkringsbolagen. Fredrik Lindströms tes stöds av den mångåriga rättsprocessen.

 

 

 

 

 

Problemet accentueras av att massmedia sällan ifrågasätter rättsväsendets haveridynamiska kompetens. Rättsövergrepp genom felaktiga domstolsbeslut förvärras därför genom den mediala rapporteringen.

Inte heller i  DN:s tre artiklar om förbipasserandes fotografering av trafikolyckor framkommer behovet av att flytta fokus från den uppenbara skadegörelsen till spår och fynd före kraschplatsen, som kan förklara vad som satte igång olycksförloppet. I det avseendet behöver även utredande poliser och rättsväsendet hjälp med kompetensförsörjningen.

Kanske kan massmedias efterfrågan på olycksfoton från allmänheten riktas om, så att det som nu är ett problem blir en möjlighet för utredarna i stället. Sluta ta in läsarbilder från själva haveriplatsen och premiera enbart dem som gjort relevanta iakttagelser bortom bilvraken!