Trafikmoralism och svensk drogpolitik – samma andas barn?

DN Motor 29 oktober beröms polisen för hårdare tag mot aggressiva bilförare. Sambandsanalysen ersätts dock med schabloner, som liknar dem svensk drogpolitik kritiserades för på DN Kultur 26 augusti. Konturerna förstärks nu i det mönster, som jag då försökte beskriva i följande text. 

Merparten av texten först publicerad 26 augusti.

I kritiken mot drogpolitiken kan flera paralleller dras till det offentliga trafiksäkerhetsarbetet:
Samhällets nollvisionära utopier går före individens verkliga behov.
Kampanjer och pekpinnar hjälper inte den enskilde till adekvata åtgärder.

Nu rasar grunden för svensk drogpolitik. Så skrev Magnus Linton för DN Kultur på nätet 26 augusti. Han hade läst en antologi som torpederar en nationalmyt.

Jag borde kanske undvika svårbegripliga liknelser från mina 40 år som forskare mot arbets- och trafikolyckor med olika uppdragsgivare. Men den intresserade läsaren får själv svara på rubrikens fråga.

Sedan är det kanske lättare att ta ställning till om åtgärderna, som applåderas i lördagens DN-krönika, är adekvata för att komma till rätta med grundproblemen.  Att fokus flyttas från enkla fartkontroller till mer komplexa förarbeteenden må krönikören, Lasse Swärd, ha en eloge för.

Men ropen på att den enskilde ska övervakas och straffas för regelöverträdelser klingar falskt, när myndigheterna själva inte hänger med i utvecklingen av relevanta regler, kampanjer och kontrollmetoder.

Med en liten verbal perspektivförskjutning kan man nog säga att Lintons artikel visar hur nollvisionära utopier för samhällsstatistiken undanhåller den exponerade individen det hon behöver för att skydda sig och sina närstående mot skador.

Först ett videoklipp, som låter oss ana kommande vintrars halka på gator och vägar.

Det är vad vi kan förvänta oss även i Sverige, när selekterad uppdragsforskning och märkligt enkelspåriga myndighetskampanjer har fått svenska bilister glömma ett tidigare välkänt faktum:
Is måste ruggas upp av däckdubbar för att ge grepp åt de så kallade dubbfria friktionsdäcken.

Det räcker inte med att “hålla rätt hastighet” eller att följa den så kallade tresekundersregeln, som saknar förankring i både fordonsfysik och matematik.
Även gående och andra oskyddade trafikanter utsätts för fara genom de vilseledande kampanjerna mot dubbdäck. Denna insikt lyser dock med sin frånvaro i DN:s artiklar 26 augusti om dubbdäcksförbud och  om den rapporterade opinionen i januari.

Låt mig sedan i följande stycken travestera Lintons argument (i kursiv stil) genom att byta ut “prövar droger” och “fastnar i tungt missbruk”  ungefär mot trafikens ‘överträder de skyltade hastighetsgränserna’ respektive ‘förorsakar olyckor’:

Det är klokt att prioritera polisresurser och spendera offentliga medel på automatisk hastighetsövervakning (ATK) – om det är ett värde i sig att så få som möjligt i ett samhälle kör ‘för fort’. Men bara då. Miljardrullningen saknar stöd från vetenskapligt påvisade samband mellan vilka som straffas för fortkörning genom fartkamerasystemet och dem som förorsakar trafikolyckor.

När fartkamerorna började användas under 1980-talet jämfördes fortkörning med mord, misshandel och dråp i helsidesannonser betalda med offentliga medel. Viktigare än allt annat var ”ett massivt folkligt stöd, vilket i praktiken betyder att tongivande massmedieorgan måste sluta upp kring politiken”.

Tesen om fartsyndarens farlighet har även hos statliga instanser varit så stark att den lett till ren förfalskning av information.

Här har jag ett antal specifika exempel från trafiksektorn, som publicerats av DN Debatt, SvD och Newsmill.
När det gäller generella aspekter är det slående hur lite som  behöver uteslutas för att fart- och trafikmoralismen ska träffas av en passage i DN:

… en intressant förklaring till att den svenska kursen kunnat ligga fast oberoende av fakta och förändrade förhållanden: skräcken för vetenskap. ”Den uteblivna omprövningen av …politiken bottnar sannolikt i att den aldrig utvärderats på ett vetenskapligt sätt”, … Utredningar har uttryckligen undanbett sig relevant forskning och i stället lutat sig mot ett slags moraliska entreprenörer över vilka man öst pengar och förtroenden. Ett slags inkompetensens karusell har snurrat i motvinden från omvärlden och ju mer faktaunderlaget sviktat, desto hårdare har politikerna klamrat sig fast vid så kallade värderingar.

När vetenskapliga rön talat emot modellen har de avvisats, inte så mycket för att de skulle vara felaktiga som för att de stör den nationella fronten.
(Magnus Linton, DN Kultur 2011-08-26)

Lintons artikel om drogpolitiken kan också ge paralleller till hur den enskilde drabbas av att staten ser trafiken utan att urskilja några trafikanter. Men jag nöjer mig med några exempel bakom fliken Myter, där statliga kampanjer länge förmedlat ett felaktigt intryck av att små bilar kan göras lika säkra som stora.
För ingen orkar väl läsa längre. Om någon ens kommer ända hit 😉

Mänskligt tankefel döljer brott och ger rättsövergrepp mot trafikskadade

Dagens DN-ledare vill oss väl, men sparkar på dem som redan råkat illa ut med “vansinneskörningar”  och “alkohol” som enkel förklaring till trafikolyckor. Sådana lättköpta orsaker ledde förr till häxprocesser och många kvinnors död i barnsängsfeber. Nu ger trafikolyckorna en ny våg av  mobbning och rättsövergrepp, där resurssvaga trafikanter oförskyllt döms för oavsiktliga skador.
När massmedia, rättsväsende och försäkringsbolag inte inser haveridynamikens komplexitet, öppnar man också för kriminella att ostraffat använda bilar som vapen.

“Börja med att satsa mer resurser på det som alla vet fungerar.” Så slutar dagens ledare i DN. Skribenten ser trafiken och den övergripande statistiken, men urskiljer inga trafikanter. Vi får inte veta exempelvis om mental och emotionell träning kan hjälpa den enskilde föraren att snabbt se lösningen, när den livshotande faran plötsligt tornar upp sig framför det egna fordonet.

DN-ledaren börjar med att hänvisa till “olyckan på riksväg 41 i Västergötland, som tidigare i veckan krävde flera liv”. Men i stället för att stimulera till framåtblickande tankar om olika bidragande faktorer och åtgärder som kunnat förhindra olyckan, förstärker ledarskribenten fördomarna om att olyckor har enkla orsaker. Liknande synsätt framskymtade hos myndighetsföreträdare som intervjuades om olyckan häromdagen i GP och DN.

Fartkamera med stolpe mycket nära vägbanan
Pekar ut nutidens häxor?

Men ingen skugga må vila över dessa personer. Människans och samhällets utveckling har troligen påskyndats av vår benägenhet att snabbt och enkelt hitta en orsak till oönskade företeelser. Det berördes i förra veckans TV-program:

– Vi är väldigt orsakssökande. Hjärnan vill hela tiden se orsaker. Så yttrade sig Fredrik Lindström i det femte avsnittet av hans TV-program “Vad är en människa?” (på SVTplay t.o.m. 110831).

Resonemanget kretsade just då (33½ minut in i programmet) omkring människans behov av tolkningar och förklaringar när hälsan sviktar. Samtalspartner i det här programmet var Karin Johannisson, professor i idéhistoria. Hennes analys av sjukhusens syn på barnsängsfeber under 1800-talet har för mig varit en uppskattad referens för paralleller till vår tids skuldbeläggning av bilförare efter trafikolyckor.

Innan mikroberna hade upptäckts på 1890-talet förstod inte läkarna, att de själva var upphov till många fall av barnsängsfeber. Sjukdomen var särskilt vanlig vid undervisningssjukhusen. Där gick läkarna ibland direkt från obduktion till förlossning utan att tvätta händerna emellan.

De ansvariga vid sjukhusen avfärdade en underläkares förslag om handtvätt efter laborationerna med lik. Han, Ignaz Semmelweis, hade sett hur en kollega fick liknande symtom och dog efter att ha skurit sig i handen vid en obduktion.

De överordnade läkarna förklarade barnsängsfebern med psykisk överkänslighet hos de kvinnor, som insjuknade och dog. Då var den orsaken mycket lättare att köpa än en underläkares idéer om att de själva skulle föra över något okänt smittämne från döda kroppar i obduktionssalen.

– Människan är beredd att köpa alla möjliga orsaker som ibland är rena lögner. Tänkandet har klara drag av ren mytomani, fortsatte Fredrik Lindström i TV-programmet.

Vi övertygar alltså oss själva inom våra egna referensramar. Det är ibland en förutsättning för att kunna gå vidare, när en anhörig har förolyckats eller när man mår dåligt och äntligen har fått en diagnos. Men det kan bli katastrofalt om rättsväsendet agerar lika snävt och oreflekterat gentemot en enskild människa, som varit inblandad i en olycka. Dessvärre finns många sådana exempel enbart bland mina haveriutredningar. Ett illustreras med fotot nedan och beskrivs av texten till det här videoklippet i min YouTube-kanal.

Rekonstruktion visar att försäkringsbolagens utredare varit på fel plats
Rekonstruktion av dikeskörning 1995. Mina haverianalyser 2000-2009 avfärdas 2010 på några rader i en 400-sidig tingsrättsdom med fel data och utomvetenskapliga resonemang från försäkringsbolagen. Fredrik Lindströms tes stöds av den mångåriga rättsprocessen.

 

 

 

 

 

Problemet accentueras av att massmedia sällan ifrågasätter rättsväsendets haveridynamiska kompetens. Rättsövergrepp genom felaktiga domstolsbeslut förvärras därför genom den mediala rapporteringen.

Inte heller i  DN:s tre artiklar om förbipasserandes fotografering av trafikolyckor framkommer behovet av att flytta fokus från den uppenbara skadegörelsen till spår och fynd före kraschplatsen, som kan förklara vad som satte igång olycksförloppet. I det avseendet behöver även utredande poliser och rättsväsendet hjälp med kompetensförsörjningen.

Kanske kan massmedias efterfrågan på olycksfoton från allmänheten riktas om, så att det som nu är ett problem blir en möjlighet för utredarna i stället. Sluta ta in läsarbilder från själva haveriplatsen och premiera enbart dem som gjort relevanta iakttagelser bortom bilvraken!