Livshotande sabotage hyllade i webb-TV

Krossade rutor och hot om fysiskt våld från förmenta djurrättsaktivister tas nu* på allvar av rättsväsendet.
Media* upplyser om tilltagen i de drabbades perspektiv.

 

Men i ett annat sammanhang har avundsjuka eller tanklösa däckpysare fått härja fritt utan att vi vet hur många människor som skadats och kanske dödats av deras tilltag.

Aningslösheten mot ‘Asfaltsdjungelns indianer’ och andra anonyma däckpysare fick ett ansikte förra året. I webb-TV förhärligade då en universitetsforskare smygpunktering av misshagliga bilars däck och kallade bilkörning med lågt lufttryck i däcken för “helt ofarlig”.

Läs mer om debatten vid Lunds universitet i min artikel på Newsmill: Livsfarliga sabotage hyllade i webb-TV

Där återges följande berättelse från en kommentar (nr.3) till ett av mina gamla blogginlägg:

Detta hände mig i tisdags kväll. Min bil hade blivit punkterad av Asfaltdjungelns indianer och jag körde ut i snögloppet med 2 småbarn bak i bilen ovetandes om detta tills jag sladdade … på motorvägen.

Inga personskador men 2 förstörda däck o 2 skräckslagna barn. En oläslig blöt lapp fanns under snön vid höger vindrutetorkare med texten “din stadsjeep dödar”.

Olyckan är polisanmäld och jag har skrivit ett inlägg på deras hemsida. Men skräcken finns kvar. Att vi kunde ha dött. Men de hade väl tyckt att det vore bra, trots att vår SUV är miljöklassad…

Många sladdolyckor har inträffat med urpysta däck. Vi vet inte hur många människor som har skadats och dödats i och utanför bilarna. Givetvis vet vi inte heller vilka bilar som tappats på luft i däcken av anonyma sabotörer.

Flera domstolar ignorerar eller förnekar att lågt lufttryck i bakdäcken kan få en bil att sladda även i måttlig hastighet. Det har jag tvingats konstatera som sakkunnig i flera brott- och tvistemål vid svenska och norska domstolar. Men i USA har myndigheterna tagit problemet på allvar och kräver nu ringtrycksvarnare i nya personbilar.

Den här nordiska aningslösheten står i bjärt kontrast till vad som nu rullas upp i media.

En av de drabbade är en kvinnlig företagare. Hon och hennes barn har utsatts för grova hot om våld efter vandalisering av butiken, där hon säljer pälsar som en liten del av klädsortimentet. Se webb-TV hos SvD.

*) Några axplock från massmedia om målet:
Djurrättsaktivist inför rätta för grova hot med webb-TV
(DN, GP, SvD, GT 15-16nov)
Dödshoten skickades till 53 personer (GP 16nov)
Hade knogjärn och rökbomber hemma (GT 16nov)
Aktivisten hotade ASTRA-anställda (GT 16nov)

En av de åtalade anses ha varit aktiv i  Djurrättsalliansen och Djurens befrielsefront, som är en gren av den brittiska Animal Liberation Front (ALF). De får därigenom större uppmärksamhet i det offentliga samtalet än många av terroristernas offer.

Att media ger mer plats åt förövarperspektivet förminskar problemet i allmänhetens ögon och ökar risken för att fler människor skadas av däckpysning. Det förstärks av att uppviglande och mobbande kommentarer på nätet kan ligga kvar långa tider:
Medier får terrorn att blomstra (SvD 16nov)

Terrorister och sabotörer som ignoreras kan ställa till med mycket elände, så länge sambandet inte upptäcks. Även om avsikten inte är att skada människor, så kan däckpysning mycket väl ligga bakom flera dödsfall och svåra trafikskador.
Jag är tveksam till att dra en så långtgående parallell, men i princip kan den ignoransen jämföras med den tyska säkerhetstjänstens nedvärdering av högerextremismens roll i  det fleråriga drama som beskrivs av SvD:
Butiksägare föll offer för tysk nazi-liga (SvD 16nov)

Sprickor i kollektivtrafikens säkerhetstänkande

Ännu en gång har bussarna i Stockholms kollektivtrafik visat sig säkerhetstekniskt underlägsna moderna privatbilar. Trots att en passagerare var fastklämd innanför dörren med en barnvagn i händerna utanför kunde bussen köras iväg.*

Tänkandet och lösningarna bakom all olyckspreventiv teknik, som finns i moderna privatbilar, tycks ha svårt att få fotfäste hos beställare och utförare av Stockholms kollektivtrafik.

Det som först såg ut enbart som en fråga om omodern bussteknik, har nu visat sig vara mer komplext med otillräcklig redundans i rutiner och utbildning för säkerhetskritiska funktioner.

Lördagens bussdrama vid Odenplan möjliggjordes genom att föraren ensam kunde koppla bort dörrarnas säkerhetssystem. Så skriver  DN. Det är märkligt att det var möjligt utan professionellt samråd och intränad skärpning av uppmärksamheten.

I privata personbilar är det omöjligt att lika lättvindigt koppla bort säkerhetssystemen, exempelvis krockkuddar, antisladd- och antilåsfunktioner.  Det har tillverkarna kommit överens om – med tanke på att ägare och förare inte behöver vara professionella.

Den ilsket lysande varningslampan för att bakluckan inte är helt stängd är standard i min gamla Volvo V70 Bi-Fuel, årsmodell 2000. Likadant är det för alla 4 dörrarna. Märkligt att varningen inte fungerar bättre i stadsbussar för mer än tio gånger så många passagerare och med proffsförare. Månlandningen var för 42 år sedan, men vi har inte lyckats sprida det säkerhetstänkandet till kollektivtrafiken.

Det är ingen vild gissning att fler liknande händelser kommer att inträffa, om inte beställarna förbättrar säkerhetstänkandet och ställer krav på både fordon och organisation hos utförarna med adekvata rutiner och utbildning.

Att skylla på föraren efter en olycka är enkelt för de ansvariga högre upp i hierarkin. Svårare är det kanske för trafikledningen att systematiskt ta vara på erfarenheterna och utveckla tekniska, pedagogiska och organisatoriska åtgärder, som minimerar farorna i systemet.

Checklistor och kontrollrutiner måste tas fram innan tekniken är på plats, som exempelvis blockerar bromsarna tills dörrarna är helt stängda.

I måndagens DN-artikel påstås att den aktuella bussen har “kännandekanter” som ska hindra den från att köras. Ändå tycks man i brödtexten dra samma märkliga slutsats som i rubriken: “Sannolikt inte fel på bussen“. Här framskymtar en viktig folkbildningsuppgift.

Både beställare och utförare av kollektivtrafiken möter flera utmaningar efter den senaste tidens händelser, där passagerare och trafikanter utanför bussen varit i akut fara.

Lördagens dramatik är ytterligare ett exempel på att
säkerhetsfunktionerna i bussar är sämre än i privatbilar

* Under lördagen lyckades en mamma fastklämd innanför dörrarna hålla kvar barnvagnen med ett av sina tre barn utanför bussen. Storebror sprang bredvid och fick föraren att upptäcka sitt misstag. Det inträffade på linje 42 vid Odenplan i Stockholm. Händelsen och dess direkta efterspel beskrivs i följande artiklar.

Barnvagn släpades efter buss (SvD 12nov)
Mamma fastnade i bussdörren med barnvagnen utanför (DN 12nov)

Barnvagn släpades – föraren avstängd
Med olyckslista i DN, GP, SvD, SVT (13nov)

Pappan kritiserar SL:s agerande (DNSVT)

“Sannolikt inte fel på bussen” (märklig slutsats i DN 14nov)

Lördagens bussdrama vid Odenplan möjliggjordes genom att föraren ensam kunde koppla bort dörrarnas säkerhetssystem. Så skriver  DN och SvD.

Det är märkligt att det gick utan professionellt samråd och intränad skärpning av uppmärksamheten.

I privata personbilar är det inte lika lätt att koppla bort exempelvis krockkuddar, antisladd- och antilåsfunktioner.  Det har tillverkarna kommit överens om – med tanke på att ägare och förare inte behöver vara professionella.

Fler bussar med klämsensorn bortkopplad har upptäckts av polisen enligt GP (14nov).