Medias intresse för forskarfusk skulle kunna hjälpa många människor, som nu får sin tillvaro raserad av sakligt felaktiga domslut efter en trafikolycka. Rättsväsendet har varken rutiner eller kompetens för att avslöja fuskande forskare, som anlitats som partssakkunniga.
Oavsett om fusket är medvetet eller beror på okunnighet och slarv, så har det ödelagt livet för många människor. I ett tragiskt fall har både media och rättsväsende ignorerat invändningarna mot haveridynamiska sakfel från motparten till Helena (fingerat namn).
Efter 15 års läkarvård och processande dömdes hon av tingsrätt att betala försäkringsbolagen 40 miljoner kronor för deras konsult- och rättegångskostnader.
På väg till Arlanda för utlandstjänstgöring väjde Helena instinktivt för två rådjur som hoppade ut ur skogen från vänster. Bilen flög över den stubbiga dikesslänten och slog ned på en åker med höger framhjul. Efter en häftig gir åt vänster tvärstoppade bilen med framhjulen mot en vall i slänten.
Bilen fick punktering på höger framhjul men var i övrigt nästan oskadad. Helena däremot hade efteråt kroniska smärtor, troligen orsakade av de pisksnärtrörelser som bilstolen och bältet utsätter föraren för vid sådana tredimensionella seriestötar.
Enligt Helena var avåkningsfarten cirka 70 km/h. Att det inte kunde ha gått så mycket långsammare, bekräftades av att bilens underrede var oskadat. För att bli luftburen över stubbarna måste bilen ha färdats med omkring 70km/h. Det framgick av mina överslagsberäkningar, som jag redovisade i ett utlåtande år 2000. Där skrev jag också att avåkningsvinkeln måste ha varit högst 14 grader.
Senare har jag avrapporterat mer noggranna analyser och datorsimuleringar, som ger ytterligare stöd för Helenas beskrivning av förloppet.
Försäkringsbolagen påstår att Helena sakta körde av vägen för att få ut ersättningar från de extra försäkringar hon hade tagit för sitt arbete utomlands. De anlitade en forskare vid en teknisk högskola, som fjärrstyrde olycksbilen av vägen på ungefär samma ställe. I sin rapport och i tingsrätten påstod han att avåkningen gjordes med ungefär 14 grader. Men hans egen figur och videofilm från körningen visar att det handlade om närmare 25 grader. Två andra statsanställda forskare vittnade mot Helena med utomvetenskapligt tyckande i strid mot etablerad bilfysik och biomekanik.
Dessa avgörande – och delvis lättbegripliga fel – påtalade jag både skriftligt och muntligt. Ändå dömde tingsrätten till Helenas nackdel. En dom på närmare 300 sidor och mångåriga rättsprocesser om irrelevanta detaljer från Helenas rehabilitering har grundats på haveridynamiska falsarier om en enkel dikeskörning.
Det rättsfallet mot en enskild människa borde väl intressera grävande journalister lika väl som annat fusk mot alla skattebetalare eller mot den vetenskapliga samfälligheten?
SSU utreds för miljonfusk med bidrag (DN 27/7)
Bidragsfusk även hos SSU Piteå (DN 9/8)Universitetets stjärna var en bluff (Sydsvenskan 8/8)
Fick elitpris – avslöjas som fuskare (SvD 9/8)
Fuskande forskare orsakar skandal i Köpenhamn (DN 9/8)
Repeterad apropå en dom i Lunds tingsrätt enligt DN och Sydsvenskan 26 nov.