Dyra skador och personligt ogillande mot olycksförare kan trigga försäkringsutredningar och tvister, som få privatpersoner vågar ta till domstol. En skiftarbetande bilägare dömdes att betala både restskulden och försäkringsutredningen, som ignorerade både fakta och naturlagar.
Tredje dagen på olycksplatsen upptäckte jag delvis överväxta Ferraridelar intill ett barkskadat träd. Det öppnade för en haveridynamisk rekonstruktion av hela händelseförloppet och tydde på pyspunktering snarare än på vårdslös fortkörning.
Den helförsäkrade Ferrarin blev skrot vid avåkningen. Försäkringsbolaget vägrade betala med hänvisning till sin konsultrapports slutsats om mycket hög fart. På ägarens begäran undersökte jag vraket och platsen och fann flera motsägelser.
Fysikens lagar är inget som gäller i domstol, när försäkringsbolagen inte vill betala ersättning för en trafikskada. Då kan välbetalda jurister och konsulter ta fram dyra utomvetenskapliga utredningar, som får domstolen att misstro robust teknisk bevisning från försäkringstagarens sakkunniga.
När försäkringstagaren förlorar tvistemålet, måste hon betala bolagets advokat- och konsultkostnader. Rättshjälpen i bilförsäkringen kan därför nå taket redan innan målet är avgjort i första instans. Skulle bolaget där förlora tvistemålet så kan man förstås överklaga – och därigenom skrämma försäkringstagaren till förlikning.
Det gör att få enskilda personer har råd med kvalificerat utredningsstöd, som dessutom kan dränkas med irrelevanta resonemang av domstolsvana bolagsrepresentanter.
Ett skräckexempel är en dikeskörning 1995, som försäkringsbolagen förhalade med kostsamma utredningar i mångmiljonklassen. Tingsrättsdomen meddelades till försäkringstagarens nackdel i mars 2010. Av dess cirka 400 sidor behandlas rekonstruktionerna av själva dikeskörningen på ungefär 10 sidor.