Smågropig is gömd under ett tunt snötäcke gör det lömskt att motionera till fots. Utan skobroddar eller dubbar i sulorna måste vi undvika lutande ytor och ta korta steg. Var går gränsen? Det kan fysiken sätta siffror på.
Du tycker kanske det är självklart att man halkar lättare på en lutande yta. Men snöröjning och halkbekämpning på våra gångbanor tar inte alltid såna hänsyn. Gropar och ojämnheter bäddar för fallolyckor när bergkrosset samlas längst ned, dit ingen skosula når.
På skrovlig is kan ytans lutning få gående och cyklister på fall. I bilen har vi inte det problemet. Våra gångexperiment visade att en decimeters glidning räcker för att falla. En gammal video därifrån tål att skrattas åt.
I slänter och lutningar med vinterväglag är det nog uppenbart att halkan måste bekämpas för att fotgängare och fordon ska kunna ta sig fram.
Men gående och cyklister måste också hålla balansen. En decimeterlång glidsträcka är tillräcklig för att en ung frisk person ska falla vid normal gång enligt våra laboratorieexperiment. Se artiklarna i Ergonomics och Biomechanics.
Att gå på ett buckligt isunderlag utan broddar kan vara omöjligt utan att halka. De lokala lutningarna behöver inte vara större än någon procent för att en odubbad sula ska börja glida.
Särskilt lurigt är det om det halkskyddande gruset har smält ned under ytan i den genomskinliga isen som på videon nedan.
Isiga gångvägar kan grusas. Men är de ojämna, hamnar gruset i groparnas botten. På lutningarna ovanför krävs dessutom bättre grepp än på horisontellt underlag för att inte foten ska glida undan.