Svårare gå än köra bil på ishalka?

På skrovlig is kan ytans lutning få gående och cyklister på fall. I bilen har vi inte det problemet. Våra gångexperiment visade att en decimeters glidning räcker för att falla. En gammal video därifrån tål att skrattas åt.

Krafter som verkar på en gåendes skosula från ett lutande isunderlag.
När isen håller, räcker normalkraften (N) för att bära upp tyngden (mg). Men om isen lutar (vinkeln v), krävs också en friktionskraft (F) för att inte sulan ska glida undan. Är greppet otillräckligt förlorar den gående eller stående balansen. Tvåhjulingar kan få liknande problem även på sommarväglag.

I slänter och lutningar med vinterväglag är det nog uppenbart att halkan måste bekämpas för att fotgängare och fordon ska kunna ta sig fram.

Men gående och cyklister måste också hålla balansen. En decimeterlång glidsträcka är tillräcklig för att en ung frisk person ska falla vid normal gång enligt våra laboratorieexperiment. Se artiklarna i Ergonomics och Biomechanics.

Att gå på ett buckligt isunderlag utan broddar kan vara omöjligt utan att halka. De lokala lutningarna behöver inte vara större än någon procent för att en odubbad sula ska börja glida.

Särskilt lurigt är det om det halkskyddande gruset har smält ned under ytan i den genomskinliga isen som på videon nedan.

Den överst inbäddade videon från vårt gånglaboratorium ligger i spellistan Biomechanics på YouTube. I experimenten testade vi halkmotståndet hos olika typer av skosulor.

De stora skillnaderna mellan olika sultyper som videon illustrerar kommenteras i artikeln
TV: Hon testar skor på halkbana.

Några beräkningar skisserades och åtgärder i gatumiljön togs upp i
Isvinkeln som får gående på fall

Kopplingar till motorcyklars problem på sommarväglag och till dubbade eller odubbade vinterdäcks generering av friktionskraft ges delvis via länkar från artikeln
Halkfysik för gående och fordon.

Fler videon om gång och cykling med mer info via fotnoten här.

_________
Klicka här
för att öppna alla luckor
i 2014 års adventskalender på bildrullen.se.
[Denna artikel publicerades 15 december som lucka 15 i Hjulkalendern 2014]

Författare: Lennart Strandberg

Professor (emeritus) vid Linköpings universitet; Oberoende haveriutredare och olycksanalytiker i eget företag stop.se; Körkort A BE CE DE; Tävlingsförare i svenska bileliten och på mc i enduro; Experimentell och epidemiologisk forskning om trafikantbeteende, biomekanik och kördynamik i kritiska situationer; Professor i teknisk olycksfallsforskning vid tidigare Arbetsmedicinska institutet.

2 reaktioner till “Svårare gå än köra bil på ishalka?”

  1. Tack för respons och konstruktivt förslag, Danne!

    Ditt recept att visualisera gåendet på is kanske fungerar för de flesta. Men enligt våra biomekaniska analyser och mätningar [se t.ex.* Lanshammar, Strandberg, Biomechanics VII, sidorna 1123-1128 & 397-402] är det troligen några andra gångparametrar som du upplever vara (enbart) bakåthastighet hos foten vid nedsättning.

    Kan du med bakåtsparken från den främre foten åstadkomma en drivkraft framåt från underlaget på kroppen (ungefär som på ett spinnande drivhjul), så är det gott och väl. Det bidrar till att hålla farten för tyngdpunkten.

    Gångfarten ska vara stor i förhållande till steglängden, så att tyngdpunkten hinner förbi stödfoten under tiden som den andra foten svingas framåt. Då (under den s.k. svingfasen) kan kroppen inklusive stödben behandlas matematiskt som en upp-och-nedvänd enkelpendel upphängd i fotens kontaktpunkt med underlaget.

    Ett alternativ till din tankemodell, Danne, är att gå fort med trippande steg.

    Tillåt mig att ordleka lite inför helgerna och önska – förutom God Hjul ett här mer passande – Gått Nytt År

    *) Fler exempel via sökord “slip” och “halk” i min litteraturlista (behöver uppdateras)

  2. Man kan minska halkrisken vid promenad på isigt underlag genom att sätta ned foten med en liten rörelse bakåt, i stället för framåt vilket är naturligare. Om foten har en liten rörelse framåt när greppet förloras åker både fot och ben framåt med fart och man åker omkull.
    Har foten däremot en liten rörelse bakåt minskar dels risken att halka, och skulle man göra det ändå så glider foten in under kroppens tyngdpunkt och man stabiliseras.
    Observera att rörelsen bakåt inte behöver vara stor eller överdriven för att effekten ska uppstå.

Dina insikter och konstruktiva förslag: