Tredje dagen på olycksplatsen upptäckte jag delvis överväxta Ferraridelar intill ett barkskadat träd. Det öppnade för en haveridynamisk rekonstruktion av hela händelseförloppet och tydde på pyspunktering snarare än på vårdslös fortkörning.
– längs repet till vänster enligt antaganden och ospecificerade bilder från datorsimuleringar i försäkringskonsultens rapport
– längs repet till höger enligt mina haveridynamiska rekonstruktioner baserade på observationer av bilvraket, fynd på olycksplatsen, datorsimuleringar och bilfysikaliska rimlighetskontroller. Allt redovisas i rapport som senare ska kunna laddas ned via Bildrullen.
[Denna artikel publicerades den 21 december i Hjulkalendern 2014]
Här fortsätter berättelsen om Ferrarin, som åkte av vägen på insidan av en kurva, voltade och började brinna. Se Hjulkalendern 19 och 20.
Föraren beskylldes för att ha orsakat olyckan genom mycket hög fart och åtalades för vårdslöshet i trafik. Efter tingsrättens dom i brottmålet vägrade försäkringsbolaget betala för den totalförstörda bilen med hänvisning till grov vårdslöshet. I en konsultrapport, som bolaget beställt påstås att “Ferrarien hade minimum 148 km/h da situasjonen uppstod” och att den “hadde minimum 135 km/h da den forlot vägen”.
Mina första två dagar på platsen ägnade jag åt att mäta och leta efter spår eller delar från Ferrarin ungefär inom det område i diket som försäkringskonsulten hävdade att bilen hade farit över. Men konsultrapportens bilder och uppgifter stämde inte överens varken med skadorna på Ferrarivraket eller med avskavd bark och plastfragment från bakvagnen, som jag hittade inkilade under en trädrot (den vita björken C i fotona härintill).
Under förmiddagen den tredje dagen råkade jag få syn på ett barkskadat träd, som bilen inte skulle ha kunnat nå med den spårbild och fart som uppges i försäkringskonsultens rapport. Så tidigt efter däckspåren på asfalten hade jag därför inte letat. Intill det nyupptäckta trädet (T i fotona härintill) låg ett plastgaller från Ferrarins intryckta frontparti, delvis överväxt av gräs sedan kraschen drygt ett år tidigare.
För att nå trädet så nära efter de sista däckspåren på vägen måste bilen ha sladdat brett. Det förklarar slipskadorna från asfaltkanten på hjulet och det där inklämda vägbanksgruset. Se fotot i Hjulkalendern 20.
Sammantaget bekräftar fynden att lufttrycket var otillräckligt i det däcket med girinstabilitet och bakvagnssladd som följd snarare än att olyckan orsakats av fortkörning och grovt vårdslöst förarbeteende.
Mellan [b] och [c] i den andra bilden härintill hittade jag under eftermiddagen dag 3 flera plastsköldar från Ferrarins bottenplatta. De minskar luftmotståndet men är monterade så att de kläms fast av yttre krafter som är riktade bakåt på bilen. När bottenplattan gled baklänges mot den ojämna dikesytan lossnade de i stället.
____________
[Denna artikel publicerades 21 december som lucka 21 i Hjulkalendern 2014]
Klicka här för att öppna alla luckor i 2014 års adventskalender på bildrullen.se