Efter en trafikolycka skyller vi den ofta på en inblandad person. Trots att olyckor är oavsiktliga med många nödvändiga orsaker drar vi alltför snabbt slutsatsen att ett enkelt brott mot trafikreglerna var tillräckligt för att utlösa händelseförloppet.
* Bildtexten uppdaterad september 2015
Några olyckor leder till rättsprocesser i brottmål och försäkringstvister. Då blir den trångsynta skuldbeläggningen särskilt problematisk. Den enskilde trafikanten – som åtalats eller som förvägrats ekonomisk ersättning av berörda försäkringsbolag – ställs emot resursstarka motparter med domstolsvana utredare. De använder ibland illusionistiska animeringsprogram och processuella strategier för att auktoritärt ignorera eller tona ned fakta, som är till fördel för den olycksinblandade personen.
Försäkringsbolagens konsulter kan också – medvetet eller omedvetet – lyfta fram irrelevanta jämförelser med det statistiskt normala eller rekonstruera händelseförloppet med osakliga antaganden om normalitet. Exempelvis kan man hänvisa till ovidkommande statistik om personskador efter pisksnärtrörelser (whiplash) eller överdriva bromsningseffektivitet och väggrepp för att ge sken av grovt vårdslös fortkörning.
Denna projicering av statistik på enskilda individer och händelser problematiseras i dagens DN-kolumn av Lena Andersson: När statistiken blir livet. Artikeln gav mig associationer till flera av mina egna rekonstruktioner och fallbeskrivningar. Några exempel finns här med nyckelorden syndabockar, orsaksbegreppet, probleminsikt, kompetensförsörjning, etik o moral, haverianalys, myndighetsmiss.