Giftiga utsläpp och lömska risker i trafikmiljön. Sådana hot kan vara svåra att få kollektivt engagemang för, när de maskeras av larm, utredningar och restriktioner, som skuldbelägger ‘andra’ människor.
Varierande perspektivoch undanträngningseffekter i det offentliga samtalet döljer branschövergripande mönster och komplicerar bilden.
En rad av olyckor kan visa hur naturlagarna mörkas i krocktesternas “säkrast i sin klass”. Fysikens impulslag och människokroppens biomekanik har inga åtskilda klasser.
Även om bilindustrin lyckats få ned dödstalen med förfinad teknik, har teststandarder med onödigt hög fart tvingat fram hårdare bilar. Det ökar risken för whiplashrelaterade och andra inre skador oavsett bilens storlek.
Men ju mindre bil desto större blir rörelsen för kroppens inre organ vid en krock. Halveras deformationszonens längd så blir g-krafterna minst dubbelt så stora – oavsett krockkuddar, bältessträckare och andra finesser.
Om vi dessutom sitter i en bil som frontalkrockar med ett mycket tyngre fordon, så blir hastighetsförändringen och skaderisken nästan som att köra in i en bergvägg med fordonens sammanlagda fart. De som då åker i det tyngre fordonet utsätts bara för en måttlig stöt.
Reaktionerna i media från ansvariga myndigheter är kusligt lika i olycka efter olycka. Systembrister glöms eller göms på samma sätt som efter vinterns haveri med den italienska lyxkryssaren.
Direkt skylldes det också på en enda person.
* Larmet om limmade ögonlock fokuserade på patienternas läkare. * Måndagens dödsolycka på E20 antogs vara någon förares “fel”.
Frågan är om jakten på syndabockar även efter fartygshaveriet i Italien kommer att dominera över ansträngningarna att förbättra systemsäkerheten och minska risken för upprepningar?
Webb-TV ovan i uppdatering söndag kl.19:54 från SVT