Artiklar om hur enskilda människor dödas i trafiken berör oss mer än den onyanserade statistiken. Även om fakta är ofullständiga, så kan detaljer i massmedia avslöja lömska fenomen och faror, som få känner till.
Sådana haveridynamiska problem saknas i det offentliga samtalet om olycks- och skadeorsaker.
Spåren på flygfotot visar att flertalet förare ‘rätar ut’ vägen från den föregående vänsterkurvan (norr om bilden) till högerkurvan, där Magnus C kom på sin mc – skymd av vegetation på kurvans insida. Motorcykelns läge kanske ger intrycket att Magnus ‘genade’ i sin vänsterkurva, men Magnus låg under bilen nära det östra diket (nederst på bilden). Se stop.se/utred/fall/mcmc/Intryckning i bussfronten från påkörningen som dödade Magnus T på moped. Ett annat foto på däckspåren visar att det var fel på bussens frambromsar. Men det insåg inte utredarna, som gav Magnus T hela skulden för olyckan. Se min rekonstruktion på annan plats.
Det krävs dock kritiska analyser och nya hypoteser om effektiv prevention för att fördjupa förståelsen och hjälpa enskilda människor att undvika bli en siffra i statistiken. Annars leder inte heller massmedias enkla beskrivningar av krascher till att mönstren upptäcks.
“Fortkörarna” fördöms i det offentliga samtalet. Så har patentmedicinen – fasta fartgränser – förblindat förnuftet under decennier. Enkelspåriga regler, ‘pinnjakt’ och plåtskyltar har gått före den kunskap och fantasi, som polisen sätter in mot avsiktlig skadegörelse.
Bilden tagen från en 40-väg. Till höger går en 70-väg och till vänster blir fartgränsen 80km/h. Skönt att Trafikverket vet exakt hur fort vi kan köra?
För kompetenta poliser torde det vara uppenbart att den pågående massövervakningen av de fasta fartgränserna och av enkla trafikregler inte hjälper den enskilde trafikanten att undvika de lömska faror, som ligger bakom trafikolyckor.
Eftersom olyckor är oavsiktliga ter sig dagens hastighetskontroller som en grov underskattning av rättsväsendets förmåga att förebygga, avslöja och stoppa planerade våldshandlingar – exempelvis med dold övervakning.
Polisens massmediala ifrågasättanden av anmälan om en björnattack gjorde ont värre för den skadade mannen. Liknande misstro och slarv med fakta drabbade “Omar”, som dömdes till tre års fängelse efter en rondellkrock. Även där gick tro före vetande både hos rättsväsendet och media.
På ytan är skillnaderna stora mellan de två fallen. Men båda visar att polisen och rättsväsendet behöver hjälp med kompetensförsörjningen till haveriutredningar, där skadorna oftast är utan mänskligt uppsåt.
Klimatpolitiken* skiljer sällan mellan statistiska och kausala samband. I samma okritiska anda meddelar massmedia att kaffedrickande förlänger livet, att dålig munhygien ger cancer och att sittande är livsfarligt.
Man får leta förgäves efter kontrollfrågor om att friskare personer kanske dricker mer kaffe, kan sköta tänderna bättre och sitter mindre än de med sämre medicinsk status. Se exempelvis TT-formuleringen “Dålig munhygien … ökar risken för att dö i cancer” (DN, GP, SvD)
Nya möjligheter att förväxla statistiska samband med orsaker ger DN-artikeln Stor studie: Kaffedrickare lever längre
Heder åt redaktionen, som länkar till originalartikeln och återger forskningsledarens reservation i Science Daily:
“Vi kan dock inte ange något direkt orsakssamband”.
I nödfall ska - även 🙂 - man sitta. Badrumsfoto av skylt från Zweika-Verlag. Se fotnot.
En annan vetenskaplig studie presenterades tidigare. Den avsåg personer äldre än 45 år i Australien och påvisade ett statistiskt samband mellan mycket sittande och kortare livslängd.
Det finns visserligen medicinska skäl för att sambandet också kan vara kausalt. Se SVT, UR-TV och artikeln på Newsmill av läkaren Sune Överhagen. Den publicerades samma dag som massmedia uppmärksammade studien från Australien.
Men i nyhetsartiklarna saknas en diskussion om att andra faktorer skulle kunna ligga bakom både mycket sittande och tidigare död.
Enligt SvD omfattar studien över 200 tusen personer. Även DN, GP, HD och SVT berättar om studien och återger slutsatserna. Där hittar jag inget om hur forskarna har kartlagt personernas hälsostatus för att kunna neutralisera epidemiologiska störfaktorer.
Jag ser ingen anledning att misstro forskarna om sittandets skadlighet. Medicinen har höga kvalitetskrav och många kritiska granskare, som inte låter så fundamentala missar slinka igenom till publicering.
Sämre är det inom en del andra områden av tillämpad forskning, där politiska trender och okunskap hos sektorsmyndigheter leder vilse. Se exempel här via etiketterna Orsaksbegreppet och Myndighetsmiss eller i mina debattartiklar på Newsmill.
