“Fortkörning” är en bekväm undanflykt från haveridynamisk analys. Föraren beskylls för att ha kraschat i en fart som varit problemfri ett otal gånger tidigare i samma situation – även med andra förare.
Tävlingsbilarna på videon ovan illustrerar principen. Alla kör i ungefär samma fart på raksträckan. Ändå kraschar bara en av bilarna.
Förarfel? Nja …
I det massmediala meningsutbytet om polisens effektivitet skiljer man inte mellan olyckor och avsiktligt våld eller egendomsbrott. Den sammanblandningen hämmar preventionen och öppnar för dold kriminalitet i trafiken, där fordon ostraffat kan användas som vapen.
Men olycksrisker uppmärksammas först när något har hänt. Då ägnar vi oss oftast åt att utreda vem (inte vad) som har “orsakat” skadorna.
Genom att peka ut en (1) person som skyldig bland aktörerna i det ovanliga och överrumplande händelseförloppet uppfattar många ärendet som avslutat. Ett aktuellt exempel:
Krossade rutor och hot om fysiskt våld från förmenta djurrättsaktivister tas nu* på allvar av rättsväsendet. Media* upplyser om tilltagen i de drabbades perspektiv. Men i ett annat sammanhang har avundsjuka eller tanklösa däckpysare fått härja fritt utan att vi vet hur många människor som skadats och kanske dödats av deras tilltag. Aningslösheten mot … Läs mer
Förare av tunga lastbilar lär sig krocka personbilar hellre än att köra av vägen och förstöra lasten. Det rapporterade media och illustrerade lastbilars fysiska övermakt med foton på ett krossat hus i DN, SvD och GP.
Redan vid 50 kilometer i timmen är överlevnadschansen minimal för åkande i personbilar som frontalkrockar mot ett 20 gånger tyngre fordon i samma fart.