Barnsängsfeber skylldes förr på psykisk labilitet. Det tog många kvinnors liv, innan mikroberna upptäcktes och höjde statusen på sjukhushygienen. Nutidens syn på olyckor är likartad. Förmenta experter vägrar erkänna samband mellan besvär och pisksnärtsvåld – whiplash, där kvinnor är särskilt utsatta.
Internationella kvinnodagen 8 mars
Dagens DN-reportage om dödsrisken för gravida kvinnor i Afghanistan tar upp två förklaringar, som principiellt gäller även för 1800-talets barnsängsfeber och för nutidens olyckor.
Okunskap och övertro på auktoriteter får oss att avstå från åtgärder, som skulle kunna stoppa fortsatt elände.
Fördomar om barnsängsfeber hos 1800-talets medicinska experter tog många kvinnors liv. Under mitten av 1800-talet upptäckte förlossningsläkaren Semmelweis ett mönster hos dödsfallen i barnsängsfeber. Han märkte att risken minskade drastiskt om de som haft lektion i obduktionssalen tvättade händerna innan de började arbetet på förlossningskliniken.
Men detta enkla råd nonchalerades på grund av akademisk prestige. Det tolkades som ett angrepp på både lärare och undervisning. Dödligheten på den aktuella avdelningen förblev hög. Först på 1890-talet förstod man varför Semmelweis’ erfarenhet borde fått råda. Då upptäcktes mikroorganismerna av Pasteur och likförgiftning fick en biologisk förklaring.
Sedan dess har sjukvården mognat både vetenskapligt och etiskt. Att forska med utgångspunkt från sin praktik har blivit naturligt för läkarna. Så borde det vara även i trafiksäkerhetsarbetet.
Utdrag från min artikel på DN Debatt 1995-08-02
Prestige kostar människoliv
Läs mer
