Krocksäkerhet: Naturlagar mörkas?

En rad av olyckor kan visa hur naturlagarna mörkas i krocktesternas “säkrast i sin klass”. Fysikens impulslag och människokroppens biomekanik har inga åtskilda klasser.

Även om bilindustrin lyckats få ned dödstalen med förfinad teknik, har teststandarder med onödigt hög fart tvingat fram hårdare bilar. Det ökar  risken för whiplashrelaterade och andra inre skador oavsett bilens storlek.

Tvärstopp med intakt kupé kräver g-krafter som ökar med minskande deformationszon
Smart (hitre bilen) är nyare med bättre placering i den schabloniserade säkerhetsrankingen än den här Mercedes-bilen (bortre). Båda tillverkas i samma koncern. Men hur är det med den verkliga risken för personskador vid en krock?

Men ju mindre bil desto större blir rörelsen för kroppens inre organ vid en krock. Halveras deformationszonens längd så blir g-krafterna minst dubbelt så stora – oavsett krockkuddar, bältessträckare och andra finesser.

Om vi dessutom sitter i en bil som frontalkrockar med ett mycket tyngre fordon, så blir hastighetsförändringen och skaderisken nästan som att köra in i en bergvägg med fordonens sammanlagda fart. De som då åker i det tyngre fordonet utsätts bara för en måttlig stöt.

Läs mer

TV: Seriekrock när farten sänks

Apropå DN-artiklar 30 juli 2013 och  22/11 2012 med stort foto på 150-bilarskrocken

När sikten på motorväg plötsligt blir sämre, bromsar många och minskar farten. Men det varierar när och hur mycket man bromsar. Det leder till nödsituationer när väggreppet inte räcker till för att undvika sladdar och seriekrockar. 

Vinterns masskrascher i England och i USA skedde när fyrverkeri och brandrök minskade sikten nästan till noll. Då var det barmark med gott väggrepp.

Läs mer

Så slipper myndigheter eget säkerhetsansvar

Transportstyrelsen kräver att läkare anmäler sina patienter för medicinska avvikelser från körkortskraven. Den enskilde trafikanten pekas ut – utan vetenskapligt underlag för sambandet med olycksrisker.

Annat var det i höstas när den tyska satelliten ROSAT störtade. Då kom säkerhetsansvariga myndigheter och organisationer lätt undan i massmedia,  trots att faran var uppenbar och katastrofen nära för människor i Kina.

Detsamma tycks gälla alla tekniska system med komplex dynamik som styrs av en människa. Även om säkerhetsansvaret ligger hos myndigheter, organisationer och företag läggs ofta skulden på en enskild person – föraren – när en olycka har inträffat i väg-, sjö-, eller luftfart.

De tankegångarna utvecklas här via etiketterna Etik och moral, Kompetensförsörjning, Myndighetsmiss, Orsaksbegreppet, Syndabockar.

Bilder, beräkningar och artiklar finns på och via bildrullen.se för två av höstens satellitkrascher: UARS och ROSAT. Rörelsen för ROSAT beskrivs på den inbäddade videon nedan.

Läs mer

Skilj på avsiktsbrott och olyckor

I det massmediala meningsutbytet om polisens effektivitet skiljer man inte mellan olyckor och avsiktligt våld eller egendomsbrott. Den sammanblandningen hämmar preventionen och öppnar för dold kriminalitet i trafiken, där fordon ostraffat kan användas som vapen.

Stor omsorg ägnas åt att skapa system som förhindrar ekonomisk kriminalitet. Det illustreras av förslaget till skärpt mutlagstiftning.

Men olycksrisker uppmärksammas först när något har hänt. Då ägnar vi oss oftast åt att utreda vem (inte vad) som har “orsakat” skadorna.

Genom att peka ut en (1) person som skyldig bland aktörerna i det ovanliga och överrumplande händelseförloppet uppfattar många ärendet som avslutat. Ett aktuellt exempel:

Hatet mot kaptenen döljer systemfel till sjöss

Läs mer