Dyra skador och personligt ogillande mot olycksförare kan trigga försäkringsutredningar och tvister, som få privatpersoner vågar ta till domstol. En skiftarbetande bilägare dömdes att betala både restskulden och försäkringsutredningen, som ignorerade både fakta och naturlagar.
Barkskadan på trädet upptäcktes i ett sent skede, men gav upphov till flera fynd och förklarade frontskadan på Ferrarin. Rekonstruktionen visade därefter på betydligt lägre avåkningsfart än vad som hävdas i försäkringskonsultens utredningsrapport. Bilden är ett urklipp från mitt utlåtande för tvistemålet.
Tredje dagen på olycksplatsen upptäckte jag delvis överväxta Ferraridelar intill ett barkskadat träd. Det öppnade för en haveridynamisk rekonstruktion av hela händelseförloppet och tydde på pyspunktering snarare än på vårdslös fortkörning.
Foto taget vid min platsundersökning efter tredje dagens fynd vid trädet T. De röda repen från skylten [5] markerar Ferrarins färdväg från sladdspårens slut i vägbanan vid [5], [7] och [10] till första trädkollisionen: – längs repet till vänster enligt antaganden och ospecificerade bilder från datorsimuleringar i försäkringskonsultens rapport – längs repet till höger enligt mina haveridynamiska rekonstruktioner baserade på observationer av bilvraket, fynd på olycksplatsen, datorsimuleringar och bilfysikaliska rimlighetskontroller. Allt redovisas i rapport som senare ska kunna laddas ned via Bildrullen.
Den helförsäkrade Ferrarin blev skrot vid avåkningen. Försäkringsbolaget vägrade betala med hänvisning till sin konsultrapports slutsats om mycket hög fart. På ägarens begäran undersökte jag vraket och platsen och fann flera motsägelser.
Hjul från den kraschade Ferrarin med vägbanksgrus vid jacket som upptäcktes när jag på plats utredde olyckan för bilägaren i tvisten mot försäkringsbolaget.
Fysikens lagar är inget som gäller i domstol, när försäkringsbolagen inte vill betala ersättning för en trafikskada. Då kan välbetalda jurister och konsulter ta fram dyra utomvetenskapliga utredningar, som får domstolen att misstro robust teknisk bevisning från försäkringstagarens sakkunniga.
När försäkringstagaren förlorar tvistemålet, måste hon betala bolagets advokat- och konsultkostnader. Rättshjälpen i bilförsäkringen kan därför nå taket redan innan målet är avgjort i första instans. Skulle bolaget där förlora tvistemålet så kan man förstås överklaga – och därigenom skrämma försäkringstagaren till förlikning.
Det gör att få enskilda personer har råd med kvalificerat utredningsstöd, som dessutom kan dränkas med irrelevanta resonemang av domstolsvana bolagsrepresentanter.
Ett skräckexempel är en dikeskörning 1995, som försäkringsbolagen förhalade med kostsamma utredningar i mångmiljonklassen. Tingsrättsdomen meddelades till försäkringstagarens nackdel i mars 2010. Av dess cirka 400 sidor behandlas rekonstruktionerna av själva dikeskörningen på ungefär 10 sidor.
Rekonstruktion 2009 av dikeskörning 1995. Den bekräftade mina haveridynamiska analyser, beräkningar och datorsimuleringar. Men den 400-sidiga tingsrättsdomen 2010 avfärdade bakomliggande naturlagar, biomekanik och bilteknik med några raders utomvetenskapligt tyckande.