Bild-rulle för bildning – inte enbart mot bil-drullen
Haverier
Här beskrivs verkliga haverifall och exempel ges på hur man kan rekonstruera olika delar av händelseförloppet med vetenskapligt baserade metoder. Vanliga skador och besvär förklaras med tekniska och biomekaniska modeller.
Haverier inbegriper både avsiktliga och oavsiktliga krascher. Olyckor är oavsiktliga. De kan inte behandlas som avsiktligt våld och misshandel.
Artiklar om hur enskilda människor dödas i trafiken berör oss mer än den onyanserade statistiken. Även om fakta är ofullständiga, så kan detaljer i massmedia avslöja lömska fenomen och faror, som få känner till.
Sådana haveridynamiska problem saknas i det offentliga samtalet om olycks- och skadeorsaker.
Spåren på flygfotot visar att flertalet förare ‘rätar ut’ vägen från den föregående vänsterkurvan (norr om bilden) till högerkurvan, där Magnus C kom på sin mc – skymd av vegetation på kurvans insida. Motorcykelns läge kanske ger intrycket att Magnus ‘genade’ i sin vänsterkurva, men Magnus låg under bilen nära det östra diket (nederst på bilden). Se stop.se/utred/fall/mcmc/Intryckning i bussfronten från påkörningen som dödade Magnus T på moped. Ett annat foto på däckspåren visar att det var fel på bussens frambromsar. Men det insåg inte utredarna, som gav Magnus T hela skulden för olyckan. Se min rekonstruktion på annan plats.
Det krävs dock kritiska analyser och nya hypoteser om effektiv prevention för att fördjupa förståelsen och hjälpa enskilda människor att undvika bli en siffra i statistiken. Annars leder inte heller massmedias enkla beskrivningar av krascher till att mönstren upptäcks.
“Fortkörarna” fördöms i det offentliga samtalet. Så har patentmedicinen – fasta fartgränser – förblindat förnuftet under decennier. Enkelspåriga regler, ‘pinnjakt’ och plåtskyltar har gått före den kunskap och fantasi, som polisen sätter in mot avsiktlig skadegörelse.
Bilden tagen från en 40-väg. Till höger går en 70-väg och till vänster blir fartgränsen 80km/h. Skönt att Trafikverket vet exakt hur fort vi kan köra?
För kompetenta poliser torde det vara uppenbart att den pågående massövervakningen av de fasta fartgränserna och av enkla trafikregler inte hjälper den enskilde trafikanten att undvika de lömska faror, som ligger bakom trafikolyckor.
Eftersom olyckor är oavsiktliga ter sig dagens hastighetskontroller som en grov underskattning av rättsväsendets förmåga att förebygga, avslöja och stoppa planerade våldshandlingar – exempelvis med dold övervakning.
Haveriförlopp analyseras för att förhindra upprepningar. De efterlevande får kvalificerat stöd. Det gäller när många har dödats i stora olyckor eller terrorattacker. Men efter enskilda dödsolyckor i vägtrafiken är det ofta tvärtom. Då blockerar skuldfrågan både säkerhetstänkande och medkänsla.
Även efter flygolyckor upprepas detta mönster, som påminner om häxprocesser*. Ett olustigt exempel är kravet från SFV, svenska Statens fastighetsverk, att Norge ska röja upp efter kraschen på Kebnekaise 15 mars. Artikeln i DN fick jag tips om i en kommentar från signaturen Pelle.
Det vid Kebnekaise kraschade flygplanet, C-130 Hercules ur Norska luftförsvaret (Bild: Norska Forsvaret). Återgiven enligt medgivande från rapport* 2012-05-11 av Statens Haverikommission, www.havkom.se *länk i textens nedre del
SFV framför kravet på “sanering” innan olycksförloppet är kartlagt, utan hänsyn till att det innefattar besättningens kvarlevor – förgäves eftersökta inför minnesstunden för de fem som dödades i arbetet med vår gemensamma säkerhet.
Mönstret känns igen från vägtrafiken
Svensk fordonsindustri har länge haft världsledande kompetens för både olycksanalys och förebyggande åtgärder. Men den ignoreras av utredningsansvariga myndigheter, som ibland inte ens är medvetna om sin okunnighet.
Så bemöttes föräldrarna till två grabbar med samma namn – Magnus. På tvåhjuling blev de ihjälkörda och grundlöst beskyllda för att själva ha “orsakat” olyckan.
Polisens massmediala ifrågasättanden av anmälan om en björnattack gjorde ont värre för den skadade mannen. Liknande misstro och slarv med fakta drabbade “Omar”, som dömdes till tre års fängelse efter en rondellkrock. Även där gick tro före vetande både hos rättsväsendet och media.
På ytan är skillnaderna stora mellan de två fallen. Men båda visar att polisen och rättsväsendet behöver hjälp med kompetensförsörjningen till haveriutredningar, där skadorna oftast är utan mänskligt uppsåt.
