I veckan framfördes ett märkligt motiv för miljardrullningen på fartkameror. Tankefelen har varierat under decennierna. En del är svåra att genomskåda. Men det senaste går emot både rättvisa och säkerhetstänkande.
Den som nu är ansvarig för fartkamerasystemet (Automatisk Trafik Kontroll, ATK) vid Rikspolisstyrelsen tycks inte ha några betänkligheter mot att straffa enskilda personer för att få ned vägtrafikens medelhastighet.
Det ses inte heller som ett problem för rättvisan att man bötfäller enbart en tredjedel av de fotograferade “syndarna”: de som har glömt vad som stod på senaste skylten och inte gömmer ansiktet bakom solskydd, händer och lösskägg – eller kör bilar med andra ägare. Fartkamerorna fyller sitt syfte “att minska medelhastigheten” sägs det i en TT-intervju hos bl.a. DN, GP, HD och SvD.
Man kanske nu har lärt sig att den olycksminskning som observerats på farliga sträckor kan vara en statistisk så kallad regressionseffekt (se nedan) snarare än en effekt av nyuppsatta kameror. Därför tycks det offentligt välljudande och svårgenomskådat felaktiga motivet (olycksminskning) nu ha fått vika för ett annat (lägre medelfart). Men det är både etiskt dubiöst och lätt att se som en efterhandskonstruktion. Det finns ju en mängd mer rättvisa åtgärder med bättre kostnadseffektivitet, som både minskar hastigheten i farliga situationer och hjälper trafikanterna att höja sin egen säkerhet.
Fokuseringen och den långlivade övertron på de fasta fartgränserna stjäl uppmärksamhet från de specifika avvikelser som gör farten farlig. I skymundan kommer allt jag kan göra som enskild fordonsförare för att minska olycks- och skaderisken för mig och mina passagerare eller medtrafikanter.
Dessbättre har bilindustrin och vägtrafikbranschen utvecklat säkerhetstekniken så väl att den överskuggat de senaste decenniernas fartblindhet i det offentliga samtalet och i propagandan om fartkameror som där benämns “Livräddare”.
Men alla har inte råd med nya bilar. Många som kan hålla sig med modern teknik vilseleds av andra misstag från statens företrädare, t.ex. om småbilars förträfflighet.
Kolla videon och länkarna här innan du byter ned dig i bilstorlek!
Förklaringar av fysiken och biomekaniken är på gång till Bildrullens fasta sidor.
Ett mer svårgenomskådat tankefel upptäcktes alltså av statistiker i trafiksignalernas barndom. Fenomenet kallas för regressionseffekt och kan förleda till felaktiga myndighetsbeslut även inom andra områden än trafik. Det framgår i en artikel av professor Lennart Sjöberg, som också kopplar till bedömningsfel av liknande typ som den norska polisens, när man fängslade en överlevande från Utöya (DN).
Den kopplingen var troligen så svår att inse, att redaktionen tog bort den automatiska returlänken hit från DN-artikeln efter några timmar. Se styckena längst ned (Tillägg 14/8).
Polisens trovärdighet är i fara om man vill fortsätta spendera svenska miljarder på fartkameror och motiverar prioriteringen av resurserna med deras förmenta olycksminskande effekt. Det motivet kanske blir alltmer sällsynt nu, om man har blivit medveten om sina tidigare förbiseenden av regressionseffekten.
Eftersom nya kameraplatser väljs där olycksfrekvensen varit särskilt hög, kommer olyckstalet där att pendla tillbaka och återgå till medelvärdet eller ännu lägre. Det sker oavsett om någon kamera sätts upp eller ej – på grund av regressionseffekten.
Att Rikspolisstyrelsen inte hade informerats om detta av ansvariga vid dåvarande Vägverket har tydligt framgått i massmedia vid flera tillfällen. Det påtalade jag för fyra år sedan i min gamla blogg.
Där finns fler raljanta tongångar om fartkamerornas effekter. Mitt tonläge i den slumrande bloggen gör att jag kanske borde ta bort den från webben. Men än så länge får den ligga kvar som jämförelseobjekt.
Här, på bildrullen.se, försöker jag nu anamma det tänkande som Martin Kylhammar så väl har presenterat i sin bok “Den tidlöse modernisten”. Kylhammar beskriver hur vi oftast gör rätt men ibland gör om samma misstag generation efter generation. Stimulerad av den bokens innehåll, försöker jag här formulera eventuell kritik så att den blir saklig men inte personlig.
Jag hoppas att det eliminerar hotet om repressalier mot anställda som läser här på arbetstid till nytta för verksamheten. Därmed inte sagt att löneavdraget som SvD beskriver var obefogat. Fallet beskrivs mindre utförligt i en TT-artikel hos bl.a. DN, GP och HD.
Tillägg 14/8: Intressant är att DN-redaktionen tog bort returlänken även i den sistnämnda DN-artikeln. Visserligen har jag kanske varit dålig på att beskriva sambandet mellan artiklarna på dn.se och det här inlägget. Men det visar ännu ett sätt som kopplingar på Internet kan gå förlorade mellan olika personers insikter om avvikelser och ovanliga samband.
Den här rutinmässiga och oreflekterade länkstädningen på redaktionen påminner mer om en normal refusering än om den censurliknande blockeringen av min gamla myndighetskritiska blogg. Men principiellt kanske man kan se länkstädningen som den lindrigaste formen av filtrering – med den andra extremen i avstängning av Internet, som nu diskuteras i DN. Att det förekommer även i västvärlden framkom i efterdyningarna från premiärminister Camerons förebud om avstängningar av Twitter och Facebook.
1 svar på ”Tankefel om fartkameror går igen – avvikelser missförstås”