Videon skulle visa hur bilens specialstativ får kameran att följa förarens blick, när vägen svänger. Men bilfysiken glömdes nog bort i manuset och demofilmen blev en flopp. Här förklarar jag varför.
I dag är det hundra år sedan mina dagars upphov, Alvar Strandberg, föddes i Dalarna. Min far for fort på tävlingsbanorna med mc, bilar och båtar. Där gjorde han sig känd som Mas-Alvar med framskjutna placeringar i isracing, roadracing, formel-, enduro- rally- och bantävlingar.
Ett tappat bakhjul hindrade honom inte att vinna Formel 3 på Solvalla. Guld- och silvermedaljer i internationella sexdagars på motorcykel finns också i hans prissamling.
I min familj minns vi honom med värme på många sätt. Farfars glädje över sin sonkulla (min hustru alltså – på dalmål), sin sondotter och sin sonson gick inte att ta miste på och jag tror vänskapen var ömsesidig.
För mig har Mas-Alvar dessutom varit läromästare och sponsor för mångfacetterade erfarenheter av mc- och bilkörning nära naturlagarnas gränser. Lyckade räddningsmanövrer och misslyckanden med krascher såväl på som utanför tävlingsbanorna har varit en utmärkt erfarenhetsbas i min yrkesverksamhet som haveridynamiker.
Artiklar om hur enskilda människor dödas i trafiken berör oss mer än den onyanserade statistiken. Även om fakta är ofullständiga, så kan detaljer i massmedia avslöja lömska fenomen och faror, som få känner till.
Sådana haveridynamiska problem saknas i det offentliga samtalet om olycks- och skadeorsaker.
Det krävs dock kritiska analyser och nya hypoteser om effektiv prevention för att fördjupa förståelsen och hjälpa enskilda människor att undvika bli en siffra i statistiken. Annars leder inte heller massmedias enkla beskrivningar av krascher till att mönstren upptäcks.