De vetenskapliga och ekonomiska grunderna för fartkamerorna på våra vägar ska granskas av forskare. Ett klassiskt utredarmisstag kan ha mörkats för att få miljarderna att rulla till ett svenskt börsföretag.
Förespråkarna har många gånger påstått offentligt att fartkamerorna räddar liv. Att de är i god tro framgår ibland av deras uppgift att kamerorna sätts upp där olycksfrekvensen har varit särskilt hög.
Och vips – sedan minskade olyckorna.
Men det skulle de göra ändå – utan fartkameror – eftersom olyckstalen varierar slumpmässigt. En ovanligt hög olycksfrekvens minskar och fortsätter sedan att pendla upp och ned. Statistikerna kallar det för regressionseffekt.
Upplev den praktiskt med övningen längst ned.
För att här hålla tungan rätt i mun krävs kanske både statistisk kompetens och kännedom om förra seklets utbyggnad av trafiksignaler. Signalerna behövdes och behövs ju av andra skäl, men även då motiverades kostnaderna med förmenta säkerhetseffekter.
Förr handlade det om trafiksignaler
Med stor entusiasm satte man upp trafiksignaler (enbart) i de korsningar, som haft flest olyckor. Så kunde man ha fortsatt i god tro på att säkerheten förbättrades med varje skattekrona som gick till uppbyggnaden. Men senare påtalade några frispråkiga statistiker att mycket av signalernas förmenta säkerhetsförbättring var statistisk regression.
När man så här vill utvärdera en åtgärds effekt, bör åtgärdsgruppen vara ett oberoende slumpmässigt urval av korsningar eller vägavsnitt. Här har utredarna skapat ett slags rundgång genom att enbart studera då särskilt olycksbelastade platser. Därmed är urvalet beroende av den effekt som ska utvärderas.
Okunskap är inte kronisk
Sådan kompetens kan man inte begära av de enskilda statsanställda, som nu ansvarar för de så kallade trafiksäkerhetskamerornas drift och utbyggnad. Men kanske kan insikten om regressionseffekter uppnås ganska enkelt med den övning som mina studenter vid universitetet fick roa sig med.
Praktisk övning för att uppleva regressionseffekt
Gruppen får inte vara för liten, men våra klasser om 30-40 studenter räckte bra i Linköpings universitets civilingenjörsutbildning.
Alla fick ta fram ett mynt och singla slant sex gånger.
Den eller de studenter (‘vägavsnitt’) som fick upp kronsidan (‘olycka’) flest gånger ombads att återigen singla myntet sex gånger. Men då ställde jag mig intill med kameran i högsta hugg och kollade så att singlandet inte bröt mot reglerna.
Inte någon student med flest krona i det första fria singlandet fick lika många ‘olyckor’ den andra gången – vid kameraövervakningen.