Barnsängsfeber skylldes förr på psykisk labilitet. Det tog många kvinnors liv, innan mikroberna upptäcktes och höjde statusen på sjukhushygienen. Nutidens syn på olyckor är likartad. Förmenta experter vägrar erkänna samband mellan besvär och pisksnärtsvåld – whiplash, där kvinnor är särskilt utsatta.
Internationella kvinnodagen 8 mars
Dagens DN-reportage om dödsrisken för gravida kvinnor i Afghanistan tar upp två förklaringar, som principiellt gäller även för 1800-talets barnsängsfeber och för nutidens olyckor.
Okunskap och övertro på auktoriteter får oss att avstå från åtgärder, som skulle kunna stoppa fortsatt elände.
Fördomar om barnsängsfeber hos 1800-talets medicinska experter tog många kvinnors liv. Under mitten av 1800-talet upptäckte förlossningsläkaren Semmelweis ett mönster hos dödsfallen i barnsängsfeber. Han märkte att risken minskade drastiskt om de som haft lektion i obduktionssalen tvättade händerna innan de började arbetet på förlossningskliniken.
Men detta enkla råd nonchalerades på grund av akademisk prestige. Det tolkades som ett angrepp på både lärare och undervisning. Dödligheten på den aktuella avdelningen förblev hög. Först på 1890-talet förstod man varför Semmelweis’ erfarenhet borde fått råda. Då upptäcktes mikroorganismerna av Pasteur och likförgiftning fick en biologisk förklaring.
Sedan dess har sjukvården mognat både vetenskapligt och etiskt. Att forska med utgångspunkt från sin praktik har blivit naturligt för läkarna. Så borde det vara även i trafiksäkerhetsarbetet.
Utdrag från min artikel på DN Debatt 1995-08-02
Prestige kostar människoliv
Bortsett från att även män drabbas, så är det nu likadant med olyckor. Förmenta experter vägrar erkänna samband mellan olycksvåldet och pisksnärtsrelaterade besvär (Whiplash Associated Disorders, WAD). Andra ignorerar haveridynamikens komplexitet och skyller olyckan på de direkt inblandade personernas slarv eller vårdslöshet.
Inom vägtrafiken är det till och med så illa att rättsväsendet ibland dömer ut straff för påstådda regelbrott, trots att de kan vara irrelevanta för olycksförloppet och trots att skadan är oavsiktlig. Kroppsligt skadade personer skuldbeläggs både ekonomiskt och socialt för händelser, som har missförståtts i tekniskt och naturvetenskapligt avseende.
Samtidigt ignoreras lömska faror i trafiksystemet, som är nödvändiga för att händelsekedjan ska utlösas och leda till personskador. Därigenom förleds både trafikanter och ansvariga myndigheter att bortse från dessa specifika riskfaktorer i tron att de inte återkommer på andra platser med andra inblandade fordon och trafikanter.
Okunskap härskar genom söndring?
Den här texten skriver jag under internationella kvinnodagens eftermiddag. Papperstidningens reportage från Afghanistan har ännu inte publicerats på dn.se – trots att det i tidningen fick ett helt uppslag och mer än halva förstasidan.
I stället har DN på nätet ett antal artiklar kopplade till kvinnodagen, där flera fokuserar på konflikter mellan könen.
Först revolution – nu jämlikhet (publicerad 07:00)
Koljonen får pris för kvinnogärning (07:03)
Camilla Thulin: ”Stil med Thulin” (08:38)
Klockan 15:51 – då får kvinnorna gå hem (08:51 även SvD)
Tidskrift. Bang 1/2012 (09:02)
Hon fyllde biblioteket med ljus och luft (09:07)
Fler chefer tar pappaledigt (09:10)
De vågar provocera för demokratin (09:21)
”Hundratusentals kvinnor skulle kunna räddas” (09:30)
Få vill arbeta efter 65 (09:30)
Kvinnor dominerar ungdomsböckerna (13:18)
Chatt om jämställdhet i arbetslivet (14:07)
Allt färre kvinnor i Egyptens parlament (14:29)
Många antas tiga om relationsvåld (21:08)Hos Svenska Dagbladet debatteras kvotering: för och emot
medan DN intervjuar en kvinnlig chef utan kvoteringsbehov
Även i medias förtroendeliga finns en kvinna på toppen och
Libyens kvinnor känner hopp efter revolutionen (SR 18:44)
Att belysa könsskillnader är kanske centralt för Internationella kvinnodagen.
Men det kan dölja många olika systembrister, som drabbar alla människor – där kvinnor ofta tar mer skada än män.
Efter min publicering klockan 16:54 av ovanstående text (i första versionen) fick temat stöd av DN som klockan 19:14 lade ut en artikel med rubriken
Tusen kvinnor per dag dör i barnsäng
Nejdå, Ulf, jag har inget emot Robert Koch (1843-1910). Men han verkade i decennier efter Ignaz Semmelweis (1818-1865), när IS:s observationer hade fått en förklaring och inte längre ifrågasattes.
En saklig parallell till mobbningen av Semmelweis och hans vädjanden om hygieniska åtgärder mot barnsängsfebern finns kanske hos 1990-talets ifrågasättanden av låsningsfria ABS-bromsar. Då fnyste några högröstade ‘myndighetsexperter’ åt ABS. Genom att bl.a. ignorera epidemiologiska samspel hävdade de offentligt att ABS ökade olycksrisken. Samma experter tog sedan åt sig äran för de stora säkerhetsvinsterna med bilindustrins ABS-baserade antisladdsystem.
Vad har du emot Robert Koch?
Till och med KI insåg hans storhet och inbjöd honom till Stadshuset den 10/12 1905…