Livshotande sabotage hyllade i webb-TV

Krossade rutor och hot om fysiskt våld från förmenta djurrättsaktivister tas nu* på allvar av rättsväsendet.
Media* upplyser om tilltagen i de drabbades perspektiv.

 

Men i ett annat sammanhang har avundsjuka eller tanklösa däckpysare fått härja fritt utan att vi vet hur många människor som skadats och kanske dödats av deras tilltag.

Aningslösheten mot ‘Asfaltsdjungelns indianer’ och andra anonyma däckpysare fick ett ansikte förra året. I webb-TV förhärligade då en universitetsforskare smygpunktering av misshagliga bilars däck och kallade bilkörning med lågt lufttryck i däcken för “helt ofarlig”.

Läs mer om debatten vid Lunds universitet i min artikel på Newsmill: Livsfarliga sabotage hyllade i webb-TV

Där återges följande berättelse från en kommentar (nr.3) till ett av mina gamla blogginlägg:

Detta hände mig i tisdags kväll. Min bil hade blivit punkterad av Asfaltdjungelns indianer och jag körde ut i snögloppet med 2 småbarn bak i bilen ovetandes om detta tills jag sladdade … på motorvägen.

Inga personskador men 2 förstörda däck o 2 skräckslagna barn. En oläslig blöt lapp fanns under snön vid höger vindrutetorkare med texten “din stadsjeep dödar”.

Olyckan är polisanmäld och jag har skrivit ett inlägg på deras hemsida. Men skräcken finns kvar. Att vi kunde ha dött. Men de hade väl tyckt att det vore bra, trots att vår SUV är miljöklassad…

Många sladdolyckor har inträffat med urpysta däck. Vi vet inte hur många människor som har skadats och dödats i och utanför bilarna. Givetvis vet vi inte heller vilka bilar som tappats på luft i däcken av anonyma sabotörer.

Flera domstolar ignorerar eller förnekar att lågt lufttryck i bakdäcken kan få en bil att sladda även i måttlig hastighet. Det har jag tvingats konstatera som sakkunnig i flera brott- och tvistemål vid svenska och norska domstolar. Men i USA har myndigheterna tagit problemet på allvar och kräver nu ringtrycksvarnare i nya personbilar.

Den här nordiska aningslösheten står i bjärt kontrast till vad som nu rullas upp i media.

En av de drabbade är en kvinnlig företagare. Hon och hennes barn har utsatts för grova hot om våld efter vandalisering av butiken, där hon säljer pälsar som en liten del av klädsortimentet. Se webb-TV hos SvD.

*) Några axplock från massmedia om målet:
Djurrättsaktivist inför rätta för grova hot med webb-TV
(DN, GP, SvD, GT 15-16nov)
Dödshoten skickades till 53 personer (GP 16nov)
Hade knogjärn och rökbomber hemma (GT 16nov)
Aktivisten hotade ASTRA-anställda (GT 16nov)

En av de åtalade anses ha varit aktiv i  Djurrättsalliansen och Djurens befrielsefront, som är en gren av den brittiska Animal Liberation Front (ALF). De får därigenom större uppmärksamhet i det offentliga samtalet än många av terroristernas offer.

Att media ger mer plats åt förövarperspektivet förminskar problemet i allmänhetens ögon och ökar risken för att fler människor skadas av däckpysning. Det förstärks av att uppviglande och mobbande kommentarer på nätet kan ligga kvar långa tider:
Medier får terrorn att blomstra (SvD 16nov)

Terrorister och sabotörer som ignoreras kan ställa till med mycket elände, så länge sambandet inte upptäcks. Även om avsikten inte är att skada människor, så kan däckpysning mycket väl ligga bakom flera dödsfall och svåra trafikskador.
Jag är tveksam till att dra en så långtgående parallell, men i princip kan den ignoransen jämföras med den tyska säkerhetstjänstens nedvärdering av högerextremismens roll i  det fleråriga drama som beskrivs av SvD:
Butiksägare föll offer för tysk nazi-liga (SvD 16nov)

Procenträkning som hämmar bilsäkerheten & Pomperipossa

Låsningsfria ABS-bromsar och dubbdäck har framställts som farliga i procenttal med vilseledande referenser. De tankefelen var svårare att upptäcka än i deklarationerna av korven med 104 procent kött enligt  DN, GP, Svenska Dagbladet och SVT – som också hade en likartad notis 18 mars.

Men först en länk till Astrid Lindgrens saga om Pomperipossa och hennes 102% marginalskatt.
Tack till Maria för tipset på Facebook!

När ABS-bromsarna introducerades på bilmarknaden under 1990-talet fanns många skeptiker. Inget fel med sund skepsis, men flera forskningsmisstag gjordes och felaktiga slutsatser drogs. Bland annat påstods att det var bättre med sänkt fart än med ABS-bromsar och dubbdäck vid halka.

Det fördröjde den teknikutveckling, som nu ligger till grund för antisladd och andra säkerhetssystem med insignaler från ABS-bromsarnas hjulhastighetssensorer. Diverse dribblande med dubbdäcksförbud och feltolkningar av mätningar med antisladdsystem har också försvårat för den enskilde bilisten att välja säker vinterutrustning.

Olycksrisk med ABS i procent av risk utan ABS. Skador per år överst och per mil nederst.
Antal skadeanmälningar per år (överst - från USA:s försäkringsinstitut HLDI) och per körsträckeenhet (nederst - från Lennart Strandbergs VETA-rapport 1995).

En grupp av tjänstemän med trafiksäkerhet som arbetsområde hävdade att förarna körde slarvigare och fortare med ABS. En märklig inställning tyckte jag, eftersom antilåsfunktionen inte märks vid normal körning. Det framförde jag på DN Debatt 1995 – utan att bli bemött offentligt av dem vars argument jag kritiserade.

Körexperimentell forskning som vi bedrev genom VETA bekräftade senare ABS-bromsarnas positiva säkerhetseffekt. Påståendena om att sänkt fart kan ersätta ABS-bromsar och dubbdäck motsades av våra körtester med vanliga förare i bilar med olika däck och urkopplingsbar ABS.
Rapporter kan laddas ned från webbsidan “Sänkt fart räcker inte”.

Lurade av 3-sekundersregeln?

Att hålla tre sekunders avstånd till fordonet framför påstås felaktigt räcka för att undvika påkörningar bakifrån och seriekrockar. Tresekundersregeln bygger på okunnighet om bilfysik och ignorans mot enkel matematik.

Problemet har preciserats med mätningar och beräkningar som rapporterats till ansvariga myndigheter sedan 1990-talets början. Bilisterna får ändå inget veta om hur luckan till fordonet framför måste anpassas såväl till trafikströmmens fart och till väglaget som till de egna däcken, bromssystemet och körtekniken.

Skillnaderna i bromsförmåga mellan olika fordon är så stor att tidsluckan måste öka med ökande hastighet i trafikströmmen. Att det gäller på vinterväglag  torde vilken körkortsinnehavare som helst kunna acceptera och förstå.

Ändå tycks de som ansvarar för kampanjer och förarutbildning hålla tyst om detta matematiska faktum:

Erforderlig tidslucka vid kolonnkörning för ett ekipage, som har sämre bromsförmåga än det framförvarande. Från rapport om normalförares bromsförmåga av Lennart Strandberg. Diagram med mätdata och ekvationer i flera rapporter till Vägverket - bl.a. 1995 för ett anslag från Skyltfonden.

Ännu enklare borde det vara för ansvariga att sprida insikt om vad som händer vid kolonnkörning i landsvägsfart, när ett fordon tvärstoppar.

På torr asfalt krävs 3 sekunders effektiv bromsning för att stanna från 90 kilometer i timmen.
På is som polerats av odubbade (“dubbfria”) däck handlar det om över en halv minut.

Om det enbart är en hård inbromsning på sommarväglag och inget rent tvärstopp, kan man kanske tro att tre sekunders lucka räcker. Men det förutsätter att alla omedelbart tvärbromsar minst lika effektivt som framförvarande. Om förarna inte ser längre än några fordon framåt i kolonnen, är annars de påbjudna luckorna på tre sekunder snart förbrukade i praktiken.

Kampanjerna och förbuden mot dubbdäck tyder på (omedveten?) okunnighet om problemet hos ansvariga myndigheter. Frågan är om inblandade förare ändå får hela skulden för seriekrockar, som är en naturlig följd av tät landsvägstrafik – även om alla skulle köra med tre sekunders lucka.

Se mina artiklar på Newsmill i ämnet och här med sökordet halka.

Påminnelserna duggar tätt i massmedia:

Tre skadade i blixthalka (DN, GP, SvD 13dec)

Blixthalka på E6:an (GP söndag 11 december)

Tre skadade i blixthalka (DN, GP, SvD 13dec)

Fler allvarligt skadade i seriekrock i Skåne (DN, GP, HD, SvD, SVT 20nov)
Storkrock på E22:an (Skånskan 20nov)
Stor krock på E22 – med webb-TV (Expressen 20nov)

Två skadade vid seriekrock i Göteborg (GP 20nov)

Varning för underkylt regn (SvD 20nov)
SMHI varnar för ishalka och snö (DN, SvD, SVT 20nov)
Ishala vägar i delar av Sverige (GP 19nov)

Tre bilar i krock på E20 (GP 19nov)

Kvinna svårt skadad efter masskrock i Jönköping 23dec
(DNSVT) kolonn med olika bromsprestanda?

Dubbdäck politisk syndabock sedan 1975

Jönköpings kommuns “kärringkampanj” har anmälts till Diskrimineringsombudsmannen, DO. Kampanjen pekar ut enskilda bilister med dubbdäck, som återigen blivit syndabockar för svårlösta problem med andra orsaker. Samma mobbning har pågått sedan 1970-talet.

  • På 70-talet skyllde man olyckor på däckdubbarna
  • Sedan blev det samhällsekonomin som skulle räddas av utökat dubbförbud
  • Nu är det luftföroreningarna som ska upphöra när dubbdäcksandelen minskar.

En ny kandidat till vandringspriset i okunskap har seglat upp hos Jönköpings kommun, som nu har DO-anmälts för sin kampanj mot dubbdäck. Det skriver DN, SvD och GP 31 oktober 2011.

I kommunens kampanj ingår en affisch med ordet “Kärring” i stora bokstäver.
Det syftar på bilförare som kör med dubbdäck.
Inte heller kampanjmakarnas sakkunskap ter sig särskilt briljant, när man läser deras webbsidor om däckval.

Den politiska dubbdäckshanteringen blottar ett principiellt problem med den långsiktiga kompetensförsörjningen för människors hälsa och säkerhet. Se mina debattartiklar från tidigare år, exempelvis
Okunnighet bakom dubbdäcksförbud (Newsmill 2010-12-04)
Dubbdäcksförbud lömskt mot fotgängare (Newsmill 2009-10-22)
Dubbdäcksförbudet kostar människoliv (DN Debatt 1988-09-29) Text utan gamla länkar

Nokian Hakkapeliitta 7 från Bythjul.com efter inkörning - ska ske på barmark
Nyligen inkört dubbdäck (Nokian Hakka 7 från Bythjul.com) med dubbutstick 1,2mm, som är max tillåtet att leverera när däcket är nytt. Men för användaren kan utsticket gärna vara något större för att ge bra grepp på is.

I botten ligger omedveten okunnighet om friktionsfysik och fordonsdynamik hos våra trafikmyndigheter, som sprids via massmedia. Det bidrar till haverier, personskador och trafikkaos på både vägar och järnvägar.

Kan man få bort de mest hälsovådliga luftföroreningarna i städerna genom att förbjuda dubbdäck på några gator?

Det är åtminstone en tacksam tes för konsulter som vill ha mätuppdrag och för politiker, som vill leda bort uppmärksamheten från svårstoppade partikelkällor i infrastrukturen – exempelvis bromsdamm i tunnelbanan eller rökgaspartiklar från uppvärmning av lokaler?

En politiker som i massmedia fått ta lätt på komplexa faktasamband och vetenskap i den tredje vågen mot dubbdäck ansätts betydligt hårdare av DN  och SvD i en enkel fråga om personliga resekostnader.

Nya argument och åtgärder mot däckdubbarna som syndabock – version 3 😉 – blandas nu (år 2011) med gamla välkända tongångar:
Nya regler för dubbdäck dröjer (DN 1 oktober)

Dessbättre varnar massmedia snabbt för höstens specifika halkrisktimmar – se länkarna i
Extrem ishalka för alla när ingen har dubbdäck
– och försvarar dubbdäckens säkerhetshöjande effekt:
Slopa dubbdäcksförbudet (Ledare i GP 14/10 2011)

För GP-ledaren 14/10 repeterades denna text från 2/10 (2011).
1/11 var det dags igen – efter DO-anmälan mot “kärringkampanjen”
… och 18/11 framgick allvaret bakom SMHI:s halkvarning:

Nu har svarthalkan slagit till med kraft (Expressen 18nov)
Bussbolag i Dalarna hjälplöst i halkan (DN 18nov)
Svår ishalka i regnet (GP, SvD)

Trafikmoralism och svensk drogpolitik – samma andas barn?

DN Motor 29 oktober beröms polisen för hårdare tag mot aggressiva bilförare. Sambandsanalysen ersätts dock med schabloner, som liknar dem svensk drogpolitik kritiserades för på DN Kultur 26 augusti. Konturerna förstärks nu i det mönster, som jag då försökte beskriva i följande text. 

Merparten av texten först publicerad 26 augusti.

I kritiken mot drogpolitiken kan flera paralleller dras till det offentliga trafiksäkerhetsarbetet:
Samhällets nollvisionära utopier går före individens verkliga behov.
Kampanjer och pekpinnar hjälper inte den enskilde till adekvata åtgärder.

Nu rasar grunden för svensk drogpolitik. Så skrev Magnus Linton för DN Kultur på nätet 26 augusti. Han hade läst en antologi som torpederar en nationalmyt.

Jag borde kanske undvika svårbegripliga liknelser från mina 40 år som forskare mot arbets- och trafikolyckor med olika uppdragsgivare. Men den intresserade läsaren får själv svara på rubrikens fråga.

Sedan är det kanske lättare att ta ställning till om åtgärderna, som applåderas i lördagens DN-krönika, är adekvata för att komma till rätta med grundproblemen.  Att fokus flyttas från enkla fartkontroller till mer komplexa förarbeteenden må krönikören, Lasse Swärd, ha en eloge för.

Men ropen på att den enskilde ska övervakas och straffas för regelöverträdelser klingar falskt, när myndigheterna själva inte hänger med i utvecklingen av relevanta regler, kampanjer och kontrollmetoder.

Med en liten verbal perspektivförskjutning kan man nog säga att Lintons artikel visar hur nollvisionära utopier för samhällsstatistiken undanhåller den exponerade individen det hon behöver för att skydda sig och sina närstående mot skador.

Först ett videoklipp, som låter oss ana kommande vintrars halka på gator och vägar.

Det är vad vi kan förvänta oss även i Sverige, när selekterad uppdragsforskning och märkligt enkelspåriga myndighetskampanjer har fått svenska bilister glömma ett tidigare välkänt faktum:
Is måste ruggas upp av däckdubbar för att ge grepp åt de så kallade dubbfria friktionsdäcken.

Det räcker inte med att “hålla rätt hastighet” eller att följa den så kallade tresekundersregeln, som saknar förankring i både fordonsfysik och matematik.
Även gående och andra oskyddade trafikanter utsätts för fara genom de vilseledande kampanjerna mot dubbdäck. Denna insikt lyser dock med sin frånvaro i DN:s artiklar 26 augusti om dubbdäcksförbud och  om den rapporterade opinionen i januari.

Låt mig sedan i följande stycken travestera Lintons argument (i kursiv stil) genom att byta ut “prövar droger” och “fastnar i tungt missbruk”  ungefär mot trafikens ‘överträder de skyltade hastighetsgränserna’ respektive ‘förorsakar olyckor’:

Det är klokt att prioritera polisresurser och spendera offentliga medel på automatisk hastighetsövervakning (ATK) – om det är ett värde i sig att så få som möjligt i ett samhälle kör ‘för fort’. Men bara då. Miljardrullningen saknar stöd från vetenskapligt påvisade samband mellan vilka som straffas för fortkörning genom fartkamerasystemet och dem som förorsakar trafikolyckor.

När fartkamerorna började användas under 1980-talet jämfördes fortkörning med mord, misshandel och dråp i helsidesannonser betalda med offentliga medel. Viktigare än allt annat var ”ett massivt folkligt stöd, vilket i praktiken betyder att tongivande massmedieorgan måste sluta upp kring politiken”.

Tesen om fartsyndarens farlighet har även hos statliga instanser varit så stark att den lett till ren förfalskning av information.

Här har jag ett antal specifika exempel från trafiksektorn, som publicerats av DN Debatt, SvD och Newsmill.
När det gäller generella aspekter är det slående hur lite som  behöver uteslutas för att fart- och trafikmoralismen ska träffas av en passage i DN:

… en intressant förklaring till att den svenska kursen kunnat ligga fast oberoende av fakta och förändrade förhållanden: skräcken för vetenskap. ”Den uteblivna omprövningen av …politiken bottnar sannolikt i att den aldrig utvärderats på ett vetenskapligt sätt”, … Utredningar har uttryckligen undanbett sig relevant forskning och i stället lutat sig mot ett slags moraliska entreprenörer över vilka man öst pengar och förtroenden. Ett slags inkompetensens karusell har snurrat i motvinden från omvärlden och ju mer faktaunderlaget sviktat, desto hårdare har politikerna klamrat sig fast vid så kallade värderingar.

När vetenskapliga rön talat emot modellen har de avvisats, inte så mycket för att de skulle vara felaktiga som för att de stör den nationella fronten.
(Magnus Linton, DN Kultur 2011-08-26)

Lintons artikel om drogpolitiken kan också ge paralleller till hur den enskilde drabbas av att staten ser trafiken utan att urskilja några trafikanter. Men jag nöjer mig med några exempel bakom fliken Myter, där statliga kampanjer länge förmedlat ett felaktigt intryck av att små bilar kan göras lika säkra som stora.
För ingen orkar väl läsa längre. Om någon ens kommer ända hit 😉