Volvos förarstöd bättre än X2000-tågens?

Nyhetsmedia återkommer nu i september till vinterns tågkrasch på Malmö central. Den förbryllar nog bilister med Volvos automatiska bromssystem:
Statens monstruösa X2000-tåg för hundratals passagerare saknar väl inte en funktion, som många bilköpare har skaffat för privata pengar?

Jo, tyvärr. Fordonsteknisk omedvetenhet och en förlegad syn på haverier kan anas hos säkerhetsansvariga, när nu även detta katastroftillbud officiellt skylls på föraren.

En privat Volvobil bromsar automatiskt om något är i vägen. Men statens X2000-tåg för hundratals passagerare kraschade ohejdat vid det enklaste av hinder på Malmö centralstation under nyårsdagen.

Fortsätt läsa “Volvos förarstöd bättre än X2000-tågens?”

Säkerhet i bussar sämre än i privatbilar

Stora tunga bussar körs med många passagerare och ibland nära oskyddade trafikanter. Ändå har de sämre stöd till föraren än personbilar i såväl filhållning som i start- och bromsfunktionerna (jfr driver support). De saknar också system som håller passagerarna på plats vid krock eller voltning.

Bussen som den 28 maj skenade in på ett torg i Stockholm hade kunnat stoppas automatiskt på hållplatsen med fjäderbromsarna. Brottsmisstankarna mot föraren missar det nu närmast självklara målet – att i alla bussar kräva såna elementära säkerhetsfunktioner. Teknik finns ju för personbilar och den betalar många för ur sin privata plånbok.   Fortsätt läsa “Säkerhet i bussar sämre än i privatbilar”

Tankefel om fartkameror går igen – avvikelser missförstås

I veckan framfördes ett märkligt motiv för miljardrullningen på fartkameror. Tankefelen har varierat under decennierna. En del är svåra att genomskåda. Men det senaste går emot både rättvisa och säkerhetstänkande.

Den som nu är ansvarig för fartkamerasystemet (Automatisk Trafik Kontroll, ATK) vid Rikspolisstyrelsen tycks inte ha några betänkligheter mot att straffa enskilda personer för att få ned vägtrafikens medelhastighet.

Det ses inte heller som ett problem för rättvisan att man bötfäller enbart en tredjedel av de fotograferade “syndarna”: de som har glömt vad som stod på senaste skylten och inte gömmer ansiktet bakom solskydd, händer och lösskägg – eller kör bilar med andra ägare. Fartkamerorna fyller sitt syfte “att minska medelhastigheten” sägs det i en TT-intervju hos bl.a. DNGP, HD och SvD.

Man kanske nu har lärt sig att den olycksminskning som observerats på farliga sträckor kan vara en statistisk så kallad regressionseffekt (se nedan) snarare än en effekt av nyuppsatta kameror. Därför tycks det offentligt välljudande och svårgenomskådat felaktiga motivet (olycksminskning) nu ha fått vika för ett annat (lägre medelfart). Men det är både etiskt dubiöst och lätt att se som en efterhandskonstruktion. Det finns ju en mängd mer rättvisa åtgärder med bättre kostnadseffektivitet, som både minskar hastigheten i farliga situationer och hjälper trafikanterna att höja sin egen säkerhet.

Fokuseringen och den långlivade övertron på de fasta fartgränserna stjäl uppmärksamhet från de specifika avvikelser som gör farten farlig. I skymundan kommer allt jag kan göra som enskild fordonsförare för att minska olycks- och skaderisken för mig och mina passagerare eller medtrafikanter.

Dessbättre har bilindustrin och vägtrafikbranschen utvecklat säkerhetstekniken så väl att den överskuggat de  senaste decenniernas fartblindhet i det offentliga samtalet och i propagandan om fartkameror som där benämns “Livräddare”.

Men alla har inte råd med nya bilar. Många som kan hålla sig med modern teknik vilseleds av andra misstag från statens företrädare, t.ex. om småbilars förträfflighet.
Kolla videon och länkarna här innan du byter ned dig i bilstorlek!
Förklaringar av fysiken och biomekaniken är på gång till Bildrullens fasta sidor.

Ett mer svårgenomskådat tankefel upptäcktes alltså av statistiker i trafiksignalernas barndom. Fenomenet kallas för regressionseffekt och kan förleda till felaktiga myndighetsbeslut även inom andra områden än trafik. Det framgår i en artikel av professor Lennart Sjöberg, som också kopplar till bedömningsfel av liknande typ som den norska polisens, när man fängslade en överlevande från Utöya (DN).
Den kopplingen var troligen så svår att inse, att redaktionen tog bort den automatiska returlänken hit från DN-artikeln efter några timmar. Se styckena längst ned (Tillägg 14/8).

Polisens trovärdighet är i fara om man vill fortsätta spendera svenska miljarder på fartkameror och motiverar prioriteringen av resurserna med deras förmenta olycksminskande effekt.  Det motivet kanske blir alltmer sällsynt nu, om man har blivit medveten om sina tidigare förbiseenden av regressionseffekten.

Eftersom nya kameraplatser väljs där olycksfrekvensen varit särskilt hög, kommer olyckstalet där att pendla tillbaka och återgå till medelvärdet eller ännu lägre. Det sker oavsett om någon kamera sätts upp eller ej – på grund av regressionseffekten.

Att Rikspolisstyrelsen inte hade informerats om detta av ansvariga vid dåvarande Vägverket har tydligt framgått i massmedia vid flera tillfällen. Det påtalade jag för fyra år sedan i min gamla blogg.

Där finns fler raljanta tongångar om fartkamerornas effekter. Mitt tonläge i den slumrande bloggen gör att jag kanske borde ta bort den från webben. Men än så länge får den ligga kvar som jämförelseobjekt.

Här, på bildrullen.se, försöker jag nu anamma det tänkande som  Martin Kylhammar så väl har presenterat i sin bok “Den tidlöse modernisten”. Kylhammar beskriver hur vi oftast gör rätt men ibland gör om samma misstag generation efter generation.  Stimulerad av den bokens innehåll, försöker jag här formulera eventuell kritik så att den blir saklig men inte personlig.
Jag hoppas att det eliminerar hotet om repressalier mot anställda som läser här på arbetstid till nytta för verksamheten. Därmed inte sagt att löneavdraget som SvD beskriver var obefogat. Fallet beskrivs mindre utförligt i en TT-artikel hos bl.a. DN, GP och HD.

Tillägg 14/8: Intressant är att DN-redaktionen tog bort returlänken även i den sistnämnda DN-artikeln. Visserligen har jag kanske varit dålig på att beskriva sambandet mellan artiklarna på dn.se och det här inlägget. Men det visar ännu ett sätt som kopplingar på Internet kan gå förlorade mellan olika personers insikter om avvikelser och ovanliga samband.

Den här rutinmässiga och oreflekterade länkstädningen på redaktionen påminner mer om en normal refusering än om den censurliknande blockeringen av min gamla myndighetskritiska blogg. Men principiellt kanske man kan se länkstädningen som den lindrigaste formen av filtrering – med den andra extremen i avstängning av Internet, som nu diskuteras i DN. Att det förekommer även i västvärlden framkom i  efterdyningarna från premiärminister Camerons förebud om avstängningar av Twitter och Facebook.

Mänskligt tankefel döljer brott och ger rättsövergrepp mot trafikskadade

Dagens DN-ledare vill oss väl, men sparkar på dem som redan råkat illa ut med “vansinneskörningar”  och “alkohol” som enkel förklaring till trafikolyckor. Sådana lättköpta orsaker ledde förr till häxprocesser och många kvinnors död i barnsängsfeber. Nu ger trafikolyckorna en ny våg av  mobbning och rättsövergrepp, där resurssvaga trafikanter oförskyllt döms för oavsiktliga skador.
När massmedia, rättsväsende och försäkringsbolag inte inser haveridynamikens komplexitet, öppnar man också för kriminella att ostraffat använda bilar som vapen.

“Börja med att satsa mer resurser på det som alla vet fungerar.” Så slutar dagens ledare i DN. Skribenten ser trafiken och den övergripande statistiken, men urskiljer inga trafikanter. Vi får inte veta exempelvis om mental och emotionell träning kan hjälpa den enskilde föraren att snabbt se lösningen, när den livshotande faran plötsligt tornar upp sig framför det egna fordonet.

DN-ledaren börjar med att hänvisa till “olyckan på riksväg 41 i Västergötland, som tidigare i veckan krävde flera liv”. Men i stället för att stimulera till framåtblickande tankar om olika bidragande faktorer och åtgärder som kunnat förhindra olyckan, förstärker ledarskribenten fördomarna om att olyckor har enkla orsaker. Liknande synsätt framskymtade hos myndighetsföreträdare som intervjuades om olyckan häromdagen i GP och DN.

Fartkamera med stolpe mycket nära vägbanan
Pekar ut nutidens häxor?

Men ingen skugga må vila över dessa personer. Människans och samhällets utveckling har troligen påskyndats av vår benägenhet att snabbt och enkelt hitta en orsak till oönskade företeelser. Det berördes i förra veckans TV-program:

– Vi är väldigt orsakssökande. Hjärnan vill hela tiden se orsaker. Så yttrade sig Fredrik Lindström i det femte avsnittet av hans TV-program “Vad är en människa?” (på SVTplay t.o.m. 110831).

Resonemanget kretsade just då (33½ minut in i programmet) omkring människans behov av tolkningar och förklaringar när hälsan sviktar. Samtalspartner i det här programmet var Karin Johannisson, professor i idéhistoria. Hennes analys av sjukhusens syn på barnsängsfeber under 1800-talet har för mig varit en uppskattad referens för paralleller till vår tids skuldbeläggning av bilförare efter trafikolyckor.

Innan mikroberna hade upptäckts på 1890-talet förstod inte läkarna, att de själva var upphov till många fall av barnsängsfeber. Sjukdomen var särskilt vanlig vid undervisningssjukhusen. Där gick läkarna ibland direkt från obduktion till förlossning utan att tvätta händerna emellan.

De ansvariga vid sjukhusen avfärdade en underläkares förslag om handtvätt efter laborationerna med lik. Han, Ignaz Semmelweis, hade sett hur en kollega fick liknande symtom och dog efter att ha skurit sig i handen vid en obduktion.

De överordnade läkarna förklarade barnsängsfebern med psykisk överkänslighet hos de kvinnor, som insjuknade och dog. Då var den orsaken mycket lättare att köpa än en underläkares idéer om att de själva skulle föra över något okänt smittämne från döda kroppar i obduktionssalen.

– Människan är beredd att köpa alla möjliga orsaker som ibland är rena lögner. Tänkandet har klara drag av ren mytomani, fortsatte Fredrik Lindström i TV-programmet.

Vi övertygar alltså oss själva inom våra egna referensramar. Det är ibland en förutsättning för att kunna gå vidare, när en anhörig har förolyckats eller när man mår dåligt och äntligen har fått en diagnos. Men det kan bli katastrofalt om rättsväsendet agerar lika snävt och oreflekterat gentemot en enskild människa, som varit inblandad i en olycka. Dessvärre finns många sådana exempel enbart bland mina haveriutredningar. Ett illustreras med fotot nedan och beskrivs av texten till det här videoklippet i min YouTube-kanal.

Rekonstruktion visar att försäkringsbolagens utredare varit på fel plats
Rekonstruktion av dikeskörning 1995. Mina haverianalyser 2000-2009 avfärdas 2010 på några rader i en 400-sidig tingsrättsdom med fel data och utomvetenskapliga resonemang från försäkringsbolagen. Fredrik Lindströms tes stöds av den mångåriga rättsprocessen.

 

 

 

 

 

Problemet accentueras av att massmedia sällan ifrågasätter rättsväsendets haveridynamiska kompetens. Rättsövergrepp genom felaktiga domstolsbeslut förvärras därför genom den mediala rapporteringen.

Inte heller i  DN:s tre artiklar om förbipasserandes fotografering av trafikolyckor framkommer behovet av att flytta fokus från den uppenbara skadegörelsen till spår och fynd före kraschplatsen, som kan förklara vad som satte igång olycksförloppet. I det avseendet behöver även utredande poliser och rättsväsendet hjälp med kompetensförsörjningen.

Kanske kan massmedias efterfrågan på olycksfoton från allmänheten riktas om, så att det som nu är ett problem blir en möjlighet för utredarna i stället. Sluta ta in läsarbilder från själva haveriplatsen och premiera enbart dem som gjort relevanta iakttagelser bortom bilvraken!