Livsviktigt i snabb bil – ignorerat i media och domar

För lite luft i ett bakdäck har gjort flera snabba bilar till skrot. I efterföljande rättsprocesser misstänktes förarna för grov fortkörning – trots att bilarna sladdade av vägen på kurvans insida.

Bildbevis för att lufttrycket var för litet i det kurvyttre bakdäcket på den totalhavererade Ferrarin
Vänster bakhjul från Ferrari med vägbanksgrus framför men ej bakom jacket från asfaltkanten. Detta och många andra fynd på avåkningsplatsen bortförklarades med personargument av försäkringsbolagets konsult men bekräftade i sak min haveridynamiska analys: Bilen hade blivit instabil och sladdat av vägen åt höger på kurvans insida, voltat och börjat brinna. Komplett yttrande kan laddas ned från www.stop.se/utred/

Försäkringsbolagen slapp betala både bilar och rättegångskostnader. Den moraliska skulden för skador och dödsfall lades på förarna.
Tydliga indikationer på urpysta däck ignorerades, se exemplet på fotot härintill.

Det är illavarslande att artiklar i massmedia om snabba bilar inte tar upp de nya lufttrycksvarnarna, som en viktig detalj.
Sök på Tire Pressure Indicator, TPI, för mer info.

Google ger då länkar till Wikipedia och till det svenska företaget NIRA Dynamics, som utvecklat utrustning för signalbehandling (inga trycksensorer behövs i hjulet) från en uppfinning av min kollega vid Linköpings universitet, professor Fredrik Gustafsson.

Med lågprofildäck är behovet speciellt stort, eftersom det inte syns ens om det mesta av luften har pyst ut.

I DN:s artiklar om “Volvos nya värstingar” och om Volvos trimmade bilar hittar jag inget om att Volvo kan leverera bilar med lufttrycksvarnare enligt listan på funktioner och utrustning till V60.

Alltför lågt ringtryck försämrar också bränsleekonomin, men info om TPI saknas också i DN:s artikel om Volvos start/stopp-funktion och besparingen på “uppemot fem centiliter per mil”.

De dog i bil med nya framdäck – bakhjulen vattenplanade

Veckan innan hade hennes framhjulsdrivna bil fått två nya däck, de sista som fanns i lager. I väntan på att de resterande två däcken skulle levereras, monterade däckverkstaden olyckligtvis de nya på framhjulen. 

På hemväg från en tvådagarsutflykt med sin fästman och två andra vänner som passagerare körde hon i en svag vänsterkurva på den breda fina riksvägen. Ösregnet hade nästan upphört, men mycket vatten rann nedåt på vägbanan i uppförsbacken, som Citroen-bilen just då hade kommit fram till.

Framhjulsdriven bil som förlorat väggreppet på bakhjulen. Visar hur vattenkaskaden från en bredsladd gör det svårt att se vart bilen är på väg. Ur  video från ETCC-tävling i Anderstorp, men gäller förstås även i allmän trafik.

Plötsligt girade bilen av sig själv inåt i kurvan och krockade med högersidan mot en mötande Volvo. Föraren överlevde men hennes tre passagerare dog, när Citroen-karossen klövs i två delar.
I den mötande Volvon fick flera av de åkande svåra och kvarstående skador.

Drygt ett år efteråt åtalades Citroen-föraren för vårdslöshet i trafik, vållande till annans död och vållande till kroppsskada.

Fortsätt läsa “De dog i bil med nya framdäck – bakhjulen vattenplanade”

Därför skadas man värst vid frontkrock mot tyngre fordon

I stadstrafikens 50 kilometer i timmen sitter man väl säkert i en bränslesnål liten bil? Speciellt om den har fått fem stjärnor i krockproven hos Euro-NCAP.

Svar Nej! Om man frontalkrockar mot en ordinär stadsbuss som också kör i 50 blir fartändringen i bilkupén nästan 100 km/h.
Det beror på viktsförhållandet och förklaras med fysikens impulslag.

Även om bilen, bältet och krockkuddarna skulle hålla och skydda mot inträngande våld, så slits kroppspulsådern sönder när de tyngre och kompakta organen rör sig relativt skelett och omgivande vävnader.

Ju kortare deformationszon bilen har, desto större blir g-krafterna på och i kroppen för de åkande. Se min artikel i Nationalencyklopedin under uppslagsordet trafikolycka (underrubrik skaderisker) eller videon och länkarna här vid fliken Myter.

I stället för att ge efter för den lätta personbilen lyfts den styva bussfronten så att personbilens deformationszon inte utnyttjas. Förutom det inträngande våldet som då uppstår blir därför påfrestningarna på de åkande värre i den nämnda busskrocken än i videon nedan, där två lika tunga personbilar (BMW och Volvo) krockar med ungefär 100 kilometer i timmen.

Bilarnas kupéer utsätts alltså i videon för nästan samma fartändring, som om de körde in i en bergvägg med 100 kilometer i timmen (60 miles per hour motsvarar 97 km/h).
Om bilarna hade varit av senare årgång skulle de kanske hållit ihop bättre. Men deformationszonerna är ändå för korta för att rädda de åkande från inre skador.

Det här resonemanget tycks inte vara helt adekvat för frontalkrocken i natt mellan en bil och en buss, när en bilist omkom. I skrivande stund är nyhetsmedia eniga om att krocken ägde rum på länsväg 162 vid Brastad mellan Lysekil och Munkedal.
Men de skiljer sig något i beskrivningen av bussen. GP skriver om en buss, SvD och HD om en linjebuss och DN om en minibuss, där fyra personer färdades utan att få några fysiska skador av krocken.

Viktsskillnaden mellan fordonen i nattens krock förefaller alltså vara mindre än mellan en ordinär personbil och en tung stadsbuss eller långfärdsbuss för flera tiotal passagerare. Men principen är densamma: Det tyngre fordonet skjuter det lättare bakåt vid krocken så att hastighetsändringen för dem som åker i den lättare bilen blir större än vid en barriärkrock i samma fart.

Dessutom måste deformationszonen på tyngre personbilar och minibussar vara styvare än på lättare bilar för att klara testerna mot barriär i Euro-NCAP, som Vägverket – nu Trafikverket – har stått bakom och finansierat med offentliga medel.

Det tyngre fordonet använder alltså det lättares deformationszon, som därför är “uppätet” tidigare i förloppet – innan kupén har fått samma hastighet bakåt som det tyngre fordonet har framåt efter stöten. Är det tyngre fordonet högre än det lättare tillkommer klättringsproblemet, även om det inte är fråga om någon fullstor tung buss.

Vattenplaning bak + grepp fram får bilar sladda – video

Vattenplaning enbart på framhjulen får bilen att stabilt gå rakt fram. Inte så bra om man vill svänga, förstås. Men planar enbart bakhjulen blir det värre. Då girar bilen av sig själv. Det här kan bli kuslig verklighet med nya däck fram och gamla bak. Om bilen är fram- eller bakhjulsdriven spelar ingen roll.

Problemet är nog större vid vanligt regnväder än när de flesta kör extremt sakta – som nu på vissa platser efter SMHI:s vädervarning och kaoset i Västsverige.
Jag passar ändå på att flagga för riskerna genom blogglänkningen i de artiklar, som redaktionerna kanske har vänligheten att behålla. Se rubrikerna längst ned.

Volvon på videon sladdar utan att föraren rör bromsen. Bakhjulen är upplyfta av Skidcar-ramen under bilen. Därför är den instabil.
Men jämfört med vid vattenplaning har föraren lite mer tid på sig att dämpa pendlandet och häva sladden, eftersom bakhjulen ändå har ett visst grepp. Det hörs på skriket från gummit. Vid vattenplaning saknas både väggrepp och ljud från kontaktytan.

Videon är från demonstrationskörningar för TV4-programmet “I polisens kamera”.
Fortsätt läsa “Vattenplaning bak + grepp fram får bilar sladda – video”

Terrorn polisen missar – Pyst däck i Ferrarikrasch dömdes som förarfel

I dag presenteras på DN Debatt en handlingsplan mot våldsbejakande extremism av Fredrik Reinfeldt och Birgitta Ohlsson. Argumentationen utgår från att våldsverkarna  tveklöst avser att skada. Men där finns en vit fläck på kartan: Efter en trafikskada kan rättsväsendet inte avgöra om våldet var avsiktligt eller om det var en ‘vanlig olycka’.

Innan polis, åklagarväsen och domstolar fått bättre insikter om trafikskadornas komplexitet, är fältet fritt för – till olyckor maskerat – avsiktligt våld mot enskilda och mot grupper av trafikanter. Bättre kompetensförsörjning till rättsväsendet behövs också för att undvika rättsövergrepp mot olycksdrabbade människor.

Bakom en skenbart oförarglig fasad gömmer sig förmenta miljövänner, som släpper ut luft ur däcken på bilar med ägare, som däckpysarna ogillar. Mer om det skrev jag på Newsmill under rubriken Livsfarliga sabotage hyllas i webb-TV.

Ferrarivrakets vänstra bakjul med slagskada på fälgen och grus från vägkanten som visar att däckets lufttryck var för lågt

Bilden härintill är från ett bakhjul med urpyst däck från en totalkvaddad Ferrari. Vi lär aldrig få veta om avundsjuka ortsbor i den norrländska glesbygden hade släppt ut luft ur däcket eller om det var en oavsiktlig läcka som sänkte väggreppet.

Föraren och hans passagerare höll nästan på att bli innebrända i den trånga bilen, som sladdade av vägen på insidan av en kurva och hamnade upp och ned i ett vattensjukt dike innan elden slog upp från motorn.

Trots att tingsrätten friade föraren från vårdslöshet i det efterföljande brottmålet vägrade försäkringsbolaget sedan betala den helförsäkrade bilen. Ägaren tvingades därför stämma bolaget.

I tvistemålet hänvisades till en av bolaget beställd utredning, där en beryktad försäkringskonsult hävdade extrem fortkörning och grov vårdslöshet. Det fick både tingsrätt och hovrätt att förneka det låga lufttrycket på vänster bakhjul och att tro på konsultens animering, där den höga farten fick bilen att åka av vägen – på högerkurvans insida.

Att domare och högt uppsatta jurister inte inser det orimliga i sådana slutsatser bekräftar behovet av den “samverkan och kunskapsöverföring” som statsministern och demokratiministern vill stärka enligt dagens DN Debatt.

Tillägg: GP skriver 11/8 om kostnader för luftningsutrustning på bemannade bensinstationer. Det skulle kanske vara bra för nationalekonomin om staten stod för dessa kostnader – och om polisen i trafikövervakningen hjälpte bilisterna att uppmärksamma luftläckor.

Föraren och bilägaren, som arbetat hårt för att ha råd med en begagnad Ferrari, dömdes att betala både lånen på bilen och rättegångskostnaderna. Högsta domstolen beviljade inte prövningstillstånd, trots att DNA-bevisning kunnat styrka förarens uppgifter om sladd i betydligt lägre fart än vad som låg till grund för domsluten.

Detta var bara ett av många fall, som visar att rättsväsendet inte har tillräcklig kompetens för att rekonstruera de fysikaliska händelseförloppen bakom trafikskador.
Fler exempel kommer här senare i syfte att öka medvetenheten om haveridynamikens komplexitet. Innan den finns kan terror utövas mot enskilda människor – i stor skala men utspridd i tid och rum – utan att upptäckas.