I vinterstormar och halka måste körsättet anpassas till fordonets konstruktion. På moddiga vägar med snö- och slasksträngar kan det vara livsfarligt att släppa gasen eller frikoppla och “köra försiktigt”, om bilen är framhjulsdriven.
Sådana råd ges från olika håll, trots att de flesta bilar nu är framhjulsdrivna.
Hur orubbligt förankrade dessa råd kan bli i medvetandet illustreras klockrent av den första kommentaren nedan. Där tycks signaturen “peter” skriva i affekt utan att bry sig om vad som står här och på länkade sidor.
Vem jag är förefaller vara viktigare att döma av slutraden i kommentaren. Men inte heller där har “peter” brytt sig om att klicka fram fakta på nätet om min personliga bakgrund.
Den innefattar decenniers forskning med körexperiment på is och naturvetenskaplig analys av mina praktiska erfarenheter som tävlingsförare i svenska eliten på isbana.
Där körde jag både fram- och bakhjulsdrivna bilar (BMC Cooper med plastkaross och Saab Sport respektive Lotus Elan och Volvo).
Foton finns i mitt album Speed på Facebook.
Anta att du kopplar ur eller lättar på gasen så att bilen rullar utan drivkraft eller motorbroms. Då kan drivhjulens väggrepp utnyttjas maximalt i sidled.
Det stabiliserar bilen – om drivhjulen sitter bak. Sidkrafterna från vägen rätar upp bilen, så att nosen pekar i tyngdpunktens rörelseriktning – ungefär som en vindflöjel ställer in sig.
Men om bilen är framhjulsdriven blir det tvärtom. När framhjulen ger större vridande moment än bakhjulen, så får bilen sladd och svänger runt – om inte föraren styr emot snabbt och precist.
Har du försökt hålla en vindflöjel bakvänd?
Det här förklarar jag mer ingående under uppslagsordet kursstabilitet i Nationalencyklopedin. Det finns också ett mer utförligt resonemang till bilden här intill på sidan Därför sladdar vissa bilar.
Läs mer
