Krocksäkerhet: Naturlagar mörkas?

En rad av olyckor kan visa hur naturlagarna mörkas i krocktesternas “säkrast i sin klass”. Fysikens impulslag och människokroppens biomekanik har inga åtskilda klasser.

Även om bilindustrin lyckats få ned dödstalen med förfinad teknik, har teststandarder med onödigt hög fart tvingat fram hårdare bilar. Det ökar  risken för whiplashrelaterade och andra inre skador oavsett bilens storlek.

Tvärstopp med intakt kupé kräver g-krafter som ökar med minskande deformationszon
Smart (hitre bilen) är nyare med bättre placering i den schabloniserade säkerhetsrankingen än den här Mercedes-bilen (bortre). Båda tillverkas i samma koncern. Men hur är det med den verkliga risken för personskador vid en krock?

Men ju mindre bil desto större blir rörelsen för kroppens inre organ vid en krock. Halveras deformationszonens längd så blir g-krafterna minst dubbelt så stora – oavsett krockkuddar, bältessträckare och andra finesser.

Om vi dessutom sitter i en bil som frontalkrockar med ett mycket tyngre fordon, så blir hastighetsförändringen och skaderisken nästan som att köra in i en bergvägg med fordonens sammanlagda fart. De som då åker i det tyngre fordonet utsätts bara för en måttlig stöt.

Fortsätt läsa “Krocksäkerhet: Naturlagar mörkas?”

Fronta i 50 mot tungt fordon är som bergvägg i 100 – Här finns formeln

Förare av tunga lastbilar lär sig krocka personbilar hellre än att köra av vägen och förstöra lasten. Det rapporterade media och illustrerade lastbilars fysiska övermakt med foton på ett krossat hus i DN, SvD och GP.

Redan vid 50 kilometer i timmen är överlevnadschansen minimal för åkande i personbilar som frontalkrockar mot ett 20 gånger tyngre fordon i samma fart.

Fronten behöver inte se ut så här på det tyngre fordonet för att det ska vara livsfarligt att krocka med i en personbil

Fortsätt läsa “Fronta i 50 mot tungt fordon är som bergvägg i 100 – Här finns formeln”

Så kan stor Volvo skona även mindre bil i krock

I USA är Volvoägarna själva nöjda med sin bil. Till det bidrar kanske insikten om att Volvos konstruktion skonar både sina egna åkande och motpartens vid en krock. 

De senaste decennierna har Volvos utveckling av den olycksförebyggande, aktiva, säkerheten placerat märket i världstoppen. Den skadeförebyggande krocksäkerheten är också av världsklass.

Om de aktiva funktionerna – olika antikrocksystem, antisladd och vältningsskydd – inte räcker till, så finns andra barriärer mot skador.

Exemplet i videon nedan illustrerar att styrkan hos kupén har anpassats till bilens storlek och tyngd.

Få tycks veta att Volvos konstruktioner skonar även de åkande i påkörda småbilar. En lågt placerad tvärbalk i fronten på Volvos så kallade stadsjeep XC90 har i många år bidragit till krockskyddet för de åkande i mindre bilar. Se videon i artikeln
Varför förvirrar Folksam om fordons farlighet?

Dessvärre är det vanligt att alla ‘stadsjeepar’ (SUV) och stora bilar dras över en kam, så att utvecklingen hämmas eller tvingas in på okloka vägar. Schablontänkande med biltyper i stället för säkerhets- och miljöprestanda överskuggar det offentliga samtalet och styr ibland politiken in på stickspår.

Men bilköparna i USA tycks tänka på ett annat sätt – att döma av de senaste rubrikerna om Volvos ägare:
Volvo bästa europé i USA (DN 28okt)
Amerikaner gillar Volvo och japaner (SvD & GP 28okt)

Varför förvirrar Folksam om fordons farlighet?

I dag rankas bilars säkerhet i massmedia med försäkringsbolaget Folksams glasögon. Men vi får inte veta vilka kommersiella och politiska hänsyn som ligger bakom. Biomekaniska naturlagar om människokroppen förtigs ännu en gång – till nackdel för alla som förleds att välja en liten bil eller avstå från SUV-bil oavsett konstruktion. 

Små bilar kan göras hårda, men inte skydda människokroppen mot inre skador. För det krävs långa deformationszoner. Blir du dessutom påkörd av – eller krockar med – en tyngre bil, hjälper det inte att du sitter i en småbil av nyaste årsmodell. Men det intrycket förmedlas återigen av artiklarna om Folksams senaste rankning i DN, GP, HD och SvD.

Fortsätt läsa “Varför förvirrar Folksam om fordons farlighet?”

Därför skadas man värst vid frontkrock mot tyngre fordon

I stadstrafikens 50 kilometer i timmen sitter man väl säkert i en bränslesnål liten bil? Speciellt om den har fått fem stjärnor i krockproven hos Euro-NCAP.

Svar Nej! Om man frontalkrockar mot en ordinär stadsbuss som också kör i 50 blir fartändringen i bilkupén nästan 100 km/h.
Det beror på viktsförhållandet och förklaras med fysikens impulslag.

Även om bilen, bältet och krockkuddarna skulle hålla och skydda mot inträngande våld, så slits kroppspulsådern sönder när de tyngre och kompakta organen rör sig relativt skelett och omgivande vävnader.

Ju kortare deformationszon bilen har, desto större blir g-krafterna på och i kroppen för de åkande. Se min artikel i Nationalencyklopedin under uppslagsordet trafikolycka (underrubrik skaderisker) eller videon och länkarna här vid fliken Myter.

I stället för att ge efter för den lätta personbilen lyfts den styva bussfronten så att personbilens deformationszon inte utnyttjas. Förutom det inträngande våldet som då uppstår blir därför påfrestningarna på de åkande värre i den nämnda busskrocken än i videon nedan, där två lika tunga personbilar (BMW och Volvo) krockar med ungefär 100 kilometer i timmen.

Bilarnas kupéer utsätts alltså i videon för nästan samma fartändring, som om de körde in i en bergvägg med 100 kilometer i timmen (60 miles per hour motsvarar 97 km/h).
Om bilarna hade varit av senare årgång skulle de kanske hållit ihop bättre. Men deformationszonerna är ändå för korta för att rädda de åkande från inre skador.

Det här resonemanget tycks inte vara helt adekvat för frontalkrocken i natt mellan en bil och en buss, när en bilist omkom. I skrivande stund är nyhetsmedia eniga om att krocken ägde rum på länsväg 162 vid Brastad mellan Lysekil och Munkedal.
Men de skiljer sig något i beskrivningen av bussen. GP skriver om en buss, SvD och HD om en linjebuss och DN om en minibuss, där fyra personer färdades utan att få några fysiska skador av krocken.

Viktsskillnaden mellan fordonen i nattens krock förefaller alltså vara mindre än mellan en ordinär personbil och en tung stadsbuss eller långfärdsbuss för flera tiotal passagerare. Men principen är densamma: Det tyngre fordonet skjuter det lättare bakåt vid krocken så att hastighetsändringen för dem som åker i den lättare bilen blir större än vid en barriärkrock i samma fart.

Dessutom måste deformationszonen på tyngre personbilar och minibussar vara styvare än på lättare bilar för att klara testerna mot barriär i Euro-NCAP, som Vägverket – nu Trafikverket – har stått bakom och finansierat med offentliga medel.

Det tyngre fordonet använder alltså det lättares deformationszon, som därför är “uppätet” tidigare i förloppet – innan kupén har fått samma hastighet bakåt som det tyngre fordonet har framåt efter stöten. Är det tyngre fordonet högre än det lättare tillkommer klättringsproblemet, även om det inte är fråga om någon fullstor tung buss.