Mänskligt tankefel döljer brott och ger rättsövergrepp mot trafikskadade

Dagens DN-ledare vill oss väl, men sparkar på dem som redan råkat illa ut med “vansinneskörningar”  och “alkohol” som enkel förklaring till trafikolyckor. Sådana lättköpta orsaker ledde förr till häxprocesser och många kvinnors död i barnsängsfeber. Nu ger trafikolyckorna en ny våg av  mobbning och rättsövergrepp, där resurssvaga trafikanter oförskyllt döms för oavsiktliga skador.
När massmedia, rättsväsende och försäkringsbolag inte inser haveridynamikens komplexitet, öppnar man också för kriminella att ostraffat använda bilar som vapen.

“Börja med att satsa mer resurser på det som alla vet fungerar.” Så slutar dagens ledare i DN. Skribenten ser trafiken och den övergripande statistiken, men urskiljer inga trafikanter. Vi får inte veta exempelvis om mental och emotionell träning kan hjälpa den enskilde föraren att snabbt se lösningen, när den livshotande faran plötsligt tornar upp sig framför det egna fordonet.

DN-ledaren börjar med att hänvisa till “olyckan på riksväg 41 i Västergötland, som tidigare i veckan krävde flera liv”. Men i stället för att stimulera till framåtblickande tankar om olika bidragande faktorer och åtgärder som kunnat förhindra olyckan, förstärker ledarskribenten fördomarna om att olyckor har enkla orsaker. Liknande synsätt framskymtade hos myndighetsföreträdare som intervjuades om olyckan häromdagen i GP och DN.

Fartkamera med stolpe mycket nära vägbanan
Pekar ut nutidens häxor?

Men ingen skugga må vila över dessa personer. Människans och samhällets utveckling har troligen påskyndats av vår benägenhet att snabbt och enkelt hitta en orsak till oönskade företeelser. Det berördes i förra veckans TV-program:

– Vi är väldigt orsakssökande. Hjärnan vill hela tiden se orsaker. Så yttrade sig Fredrik Lindström i det femte avsnittet av hans TV-program “Vad är en människa?” (på SVTplay t.o.m. 110831).

Resonemanget kretsade just då (33½ minut in i programmet) omkring människans behov av tolkningar och förklaringar när hälsan sviktar. Samtalspartner i det här programmet var Karin Johannisson, professor i idéhistoria. Hennes analys av sjukhusens syn på barnsängsfeber under 1800-talet har för mig varit en uppskattad referens för paralleller till vår tids skuldbeläggning av bilförare efter trafikolyckor.

Innan mikroberna hade upptäckts på 1890-talet förstod inte läkarna, att de själva var upphov till många fall av barnsängsfeber. Sjukdomen var särskilt vanlig vid undervisningssjukhusen. Där gick läkarna ibland direkt från obduktion till förlossning utan att tvätta händerna emellan.

De ansvariga vid sjukhusen avfärdade en underläkares förslag om handtvätt efter laborationerna med lik. Han, Ignaz Semmelweis, hade sett hur en kollega fick liknande symtom och dog efter att ha skurit sig i handen vid en obduktion.

De överordnade läkarna förklarade barnsängsfebern med psykisk överkänslighet hos de kvinnor, som insjuknade och dog. Då var den orsaken mycket lättare att köpa än en underläkares idéer om att de själva skulle föra över något okänt smittämne från döda kroppar i obduktionssalen.

– Människan är beredd att köpa alla möjliga orsaker som ibland är rena lögner. Tänkandet har klara drag av ren mytomani, fortsatte Fredrik Lindström i TV-programmet.

Vi övertygar alltså oss själva inom våra egna referensramar. Det är ibland en förutsättning för att kunna gå vidare, när en anhörig har förolyckats eller när man mår dåligt och äntligen har fått en diagnos. Men det kan bli katastrofalt om rättsväsendet agerar lika snävt och oreflekterat gentemot en enskild människa, som varit inblandad i en olycka. Dessvärre finns många sådana exempel enbart bland mina haveriutredningar. Ett illustreras med fotot nedan och beskrivs av texten till det här videoklippet i min YouTube-kanal.

Rekonstruktion visar att försäkringsbolagens utredare varit på fel plats
Rekonstruktion av dikeskörning 1995. Mina haverianalyser 2000-2009 avfärdas 2010 på några rader i en 400-sidig tingsrättsdom med fel data och utomvetenskapliga resonemang från försäkringsbolagen. Fredrik Lindströms tes stöds av den mångåriga rättsprocessen.

 

 

 

 

 

Problemet accentueras av att massmedia sällan ifrågasätter rättsväsendets haveridynamiska kompetens. Rättsövergrepp genom felaktiga domstolsbeslut förvärras därför genom den mediala rapporteringen.

Inte heller i  DN:s tre artiklar om förbipasserandes fotografering av trafikolyckor framkommer behovet av att flytta fokus från den uppenbara skadegörelsen till spår och fynd före kraschplatsen, som kan förklara vad som satte igång olycksförloppet. I det avseendet behöver även utredande poliser och rättsväsendet hjälp med kompetensförsörjningen.

Kanske kan massmedias efterfrågan på olycksfoton från allmänheten riktas om, så att det som nu är ett problem blir en möjlighet för utredarna i stället. Sluta ta in läsarbilder från själva haveriplatsen och premiera enbart dem som gjort relevanta iakttagelser bortom bilvraken!