Så förväxlas orsaker med statistiska samband

Klimatpolitiken* skiljer sällan mellan statistiska och kausala samband. I samma okritiska anda meddelar massmedia att kaffedrickande förlänger livet, att dålig munhygien ger cancer och att sittande  är livsfarligt.

Man får leta förgäves efter kontrollfrågor om att friskare personer kanske dricker mer kaffe, kan sköta tänderna bättre och sitter mindre än de med sämre medicinsk status. Se exempelvis TT-formuleringen
“Dålig munhygien … ökar risken för att dö i cancer” (DNGP, SvD)

Nya möjligheter att förväxla statistiska samband med orsaker ger DN-artikeln
Stor studie: Kaffedrickare lever längre
Heder åt redaktionen, som länkar till originalartikeln och återger forskningsledarens reservation i Science Daily:
Vi kan dock inte ange något direkt orsakssamband”.

Foto från badrum av skylt från Zweika-Verlag.
I nödfall ska - även 🙂 - man sitta. Badrumsfoto av skylt från Zweika-Verlag. Se fotnot.

DN håller stilen med länk till källan för artikeln om
Större risk att dö på sin födelsedag (jfr SvD)

En annan vetenskaplig studie presenterades tidigare. Den avsåg personer äldre än 45 år i Australien och påvisade ett statistiskt samband mellan mycket sittande och kortare livslängd.

Det finns visserligen medicinska skäl för att sambandet också kan vara kausalt. Se SVT, UR-TV och artikeln på Newsmill av läkaren Sune Överhagen. Den publicerades samma dag som massmedia uppmärksammade studien från Australien.

Men i nyhetsartiklarna saknas en diskussion om att andra faktorer skulle kunna ligga bakom både mycket sittande och tidigare död.

Enligt SvD omfattar studien över 200 tusen personer. Även DN, GP, HD och SVT berättar om studien och återger slutsatserna. Där hittar jag inget om hur forskarna har kartlagt personernas hälsostatus för att kunna neutralisera epidemiologiska störfaktorer.

Jag ser ingen anledning att misstro forskarna om sittandets skadlighet. Medicinen har höga kvalitetskrav och många kritiska granskare, som inte låter så fundamentala missar slinka igenom till publicering.

Sämre är det inom en del andra områden av tillämpad forskning, där politiska trender och okunskap hos sektorsmyndigheter leder vilse. Se exempel här via etiketterna Orsaksbegreppet och Myndighetsmiss eller i mina debattartiklar på Newsmill.

Läs mer

Här odlas 1800-talets syn på barnsängsfeber

Barnsängsfeber skylldes förr på psykisk labilitet. Det tog många kvinnors liv, innan mikroberna upptäcktes och höjde statusen på sjukhushygienen. Nutidens syn på olyckor är likartad. Förmenta experter vägrar erkänna samband mellan besvär och pisksnärtsvåld – whiplash, där kvinnor är särskilt utsatta.

Internationella kvinnodagen 8 mars

Dagens DN-reportage om dödsrisken för gravida kvinnor i Afghanistan tar upp två förklaringar, som principiellt gäller även för 1800-talets barnsängsfeber och för nutidens olyckor.

Okunskap och övertro på auktoriteter får oss att avstå från åtgärder, som skulle kunna stoppa fortsatt elände.

Fördomar om barnsängsfeber hos 1800-talets medicinska experter tog många kvinnors liv. Under mitten av 1800-talet upptäckte förlossningsläkaren Semmelweis ett mönster hos dödsfallen i barnsängsfeber. Han märkte att risken minskade drastiskt om de som haft lektion i obduktionssalen tvättade händerna innan de började arbetet på förlossningskliniken.

Men detta enkla råd nonchalerades på grund av akademisk prestige. Det tolkades som ett angrepp på både lärare och undervisning. Dödligheten på den aktuella avdelningen förblev hög. Först på 1890-talet förstod man varför Semmelweis’ erfarenhet borde fått råda. Då upptäcktes mikroorganismerna av Pasteur och likförgiftning fick en biologisk förklaring.

Sedan dess har sjukvården mognat både vetenskapligt och etiskt. Att forska med utgångspunkt från sin praktik har blivit naturligt för läkarna. Så borde det vara även i trafiksäkerhetsarbetet.

Utdrag från min artikel på DN Debatt 1995-08-02
Prestige kostar människoliv

Läs mer

Kollektivt ansvar för systemfel – dilemma för haverikommission

Handikappande massvaccinationer, fartygs-, flyg- och trafikolyckor: inga sådana skador är avsiktliga och alla vill undvika upprepningar. Ändå fokuserar ofta haveriutredningar på vem som är skyldig. 

Läs mer

Må bra av att skratta utan anledning

Videon här är seg i början. Men dess sju minuter behövs nog, om man är ovan.

Vad ångrar döende allra mest? Den frågan besvaras  nu hos DN och SVT. Så synd om de inte hade provat på skrattyoga – att skratta ‘utan anledning’.

Det blev min spontana tanke när jag hade ögnat igenom artiklarna:
Det ångrar döende allra mest (DN)
Sakerna stockholmarna vill göra innan de dör (DN)
De fem saker människor ångrar på dödsbädden (SVT)

Lennart Strandberg med mer lycka än olycka i tankarna
Le(nnart) Strandberg

Att skratta utan (synbar) anledning tyckte jag först lät meningslöst. Tills jag tittade på en video från en flerdagars internationell forskarkonferens vid Linköpings universitet.

Varje morgon fick alla deltagare tillfälle att vara med på en halvtimmes skrattövningar.
Det var många som ville, och det var många som smittades – det både hördes och syntes på videon.

Två erfarna instruktörer* i dialog på podiet byggde successivt upp en stämning som smittade till skratt. De skeptiska forskarna i auditoriet blev nog mer mottagliga efter att ha fått höra om vetenskapliga studier av hur det fysiologiska skrattandet startar biokemiska processer som ökar välbefinnandet.

– Normalt skrattar vi för att något är skrattretande.
– Det fysiologiska skrattandet får oss att må bra.
– Välbefinnandet kan uppnås med skratt ‘utan anledning’.

Nåväl. Det här måste upplevas. Kanske behöver det tränas med kompetent ledning innan det fungerar av sig självt.

Läs mer