Orsak och verkan förväxlas igen

Dagens huvudledare i DN fortsätter blunda för skillnaden mellan kausala och statistiska samband. Att orsak bör föregå verkan bryr man sig inte heller om. Så underblåses osaklighet och personliga motsättningar i det offentliga samtalet.

Den klimatpolitiska debatten påminner om hur fysikern Galileo Galilei behandlades av medeltidens auktoriteter, som vägrade acceptera att inte de var i världens centrum. Nu liksom då ignoreras solens och världsrymdens betydelse för vad som händer på jorden.

Då var det kyrkan, nu är det tämligen okända aktörer bakom politikerna, som etablerar krav på medborgarnas beteende för att frälsa jordelivet. Moraliserande över detaljer i vardagen förmodas kunna “rädda” klimatet, genom att atmosfärens koldioxidhalt förutsätts styra temperaturen i stället för tvärtom.

Dagens DN-ledare skanderar att “det finns massivt stöd bland forskare för det långsiktiga sambandet mellan koldioxidutsläpp och stigande värme på jorden.”

Men det är fel, om ordet utsläpp tolkas som i de senaste decenniernas offentliga samtal. Däremot finns vetenskapliga studier som bekräftar ett starkt statistiskt samband under hundratusentals år mellan temperatur och mängden (halten, koncentrationen) CO2 i jordatmosfären.

Mätningarna tyder också på att orsakssambandet är det omvända mot det som klimatpolitikens CO2-jakt bygger på. Till detta finns rimliga fysikaliska förklaringar, som så kallade klimatskeptiker ibland försöker få gehör för.

Det hindrade inte tjänstemän vid en statlig inspektion att förvanska ett diagram och därmed förstärka illusionen att CO2-utsläppen bestämmer temperaturen. I förment miljövänlig anda gavs sedan livsfarliga råd i den kampanjbroschyr, som spreds till miljontals svenskar för några år sedan.

Där hade kurvorna flyttats, så att temperaturen felaktigt hamnade efter koldioxiden, trots att det var tvärtom i originalen från FN:s klimatpanel, IPCC.
Kampanjen förvandlade alltså verkan till orsak.

Läs mer om det i mina artiklar på Newsmill, exempelvis den inledande med rubriken
Klimatbluff i statlig folder till miljontals svenskar

Okunnig övermakt väcker ilska

Okunnig maktutövning framkallar känslor, som inte kan trollas bort varken med repressiva åtgärder eller med naiv eftergivlighet för aggressioner från provocerade människor. Sådana kravallfrön sprids med fördomar som alla har.

Länspolismästarens respektfulla människosyn och taktik i Husby* kan vara värd att anamma även i andra sammanhang, när läget inte är akut. *Fler länkar nederst

Renault påkörd i sidan av berusad Opelförare, som friades för dödsolyckan.
Föraren (från Grekland) i den här Renaulten skadades svårt men överlevde, genom att han inte var fastspänd. I domstol klandrades han för vårdslös körning utan bilbälte. Svensken, som berusad körde in i Renaulten med cirka 100km/h i en skymd 50-korsning, dömdes för rattfylleri – men ansågs oskyldig till krocken.  Genom domen fick Renaultföraren skulden även moraliskt i sin grekiska vänkrets för att deras kamrat i baksätet dog av sina skador.

Som sakkunnig i det rättsliga försvaret för olycksinblandade bilförare anar jag en grund för våldsverkarnas känslor i storstädernas förorter*. I många av de tvister och brottmål med krascher, som jag har analyserat, är okunnigheten skrämmande om den haveridynamikens komplexitet.

Det värsta är kanske när okunnigheten hos makthavarna är omedveten. Då kan fördomar mot avvikande människor väcka sakligt ogrundade misstankar, exempelvis om försäkringsbedrägeri eller om vårdslös körning.

Misstankarna biter sig sedan fast ungefär som i forna tiders häxprocesser. Varken vittnesuppgifter eller teknisk bevisning förmår då rubba den legala och finansiella övermaktens övertygelse om avvikarens skuld.

Fortsätt läsa “Okunnig övermakt väcker ilska”

Vilseledande stjärnmärkning

Artiklarna om rankingen av högskolor och sjukvård kunde lika gärna handla om bilars säkerhet.  Detaljerna är viktigare än totalpoäng och statistik när du väljer.

De intressantaste upplysningarna ligger i de många detaljerna bakom topplistans placeringar. Det framgick på dn.se i en artikel om den senaste rangordningen av Sveriges högskolor. En av professorerna bakom rankinglistan, Ingemar Lind, vill ge studenterna inspiration att gå vidare och ta reda på mer.

Likadant skulle den skattefinansierade rankingen av bilars säkerhet kunna presenteras för allmänheten. Resultaten av krocktesterna i Euro-NCAP med antal stjärnor utan viktning av bilens storlek blir i stället vilseledande.Oavsett antalet stjärnor i krocktesterna hos Euro-NCAP, så skyddar småbilar sämre mot inre skador. Den tekniska utvecklingen mellan 1950-talets Citroen och 2000-talets Smart ändrar inte på människans biomekanik. Halveras deformationszonens längd så dubbleras G-krafterna på de åkande vid ett tvärstopp.

Oavsett antalet stjärnor i krocktesterna hos Euro-NCAP, så skyddar småbilar sämre mot inre skador. Den tekniska utvecklingen mellan 1950-talets Citroen och 2000-talets Smart ändrar inte på människans biomekanik. Halveras deformationszonens längd så dubbleras G-krafterna på de åkande vid tvärstopp.

Dimridåerna tätnar när skillnader i testrankingen mellan olika länder antas vara lika relevanta för individen som för kollektivet. Se exempelvis Ny Teknik om brasilianska bilar. Den som i god tro väljer en mindre bil utsätter sig och sina närmaste för betydligt större skaderisk än vad stjärnmärkningen avslöjar.

Fortsätt läsa “Vilseledande stjärnmärkning”

Smal väg hotar alla där

De boende vid Stureforsvägen på bilden har länge haft ett skräckexempel på inkonsekvent trafikplanering inpå knutarna.

Bil backar ut på smal 50-väg med betongpelare, som omöjliggör möte
Avståndet mellan betongpelarna på Stureforsvägen är mindre än två fordonsbredder. Ändå finns där varken varningsskyltar för avsmalnande väg eller mötesförbud med prioriterad körriktning. De boende hotas av att ett tungt fordon kan krossa huset vid möte i mörker, om någon av förarna inte ser faran.

Mellan betongpelarna vid Peene Mynde nära Vist kyrka utanför Linköping är luckan fyra och en halv meter. I Sverige får fordon vara 2,6 meter breda, backspeglar ej inräknade. Där är det är alltså omöjligt för vanliga lastbilar och bussar att mötas.

Inte ens ett par större personbilar får plats bredvid varandra. Och även om den sammanlagda bilbredden för två vanliga personbilar är något mindre än luckan, så klarar ingen otränad förare ett möte med “rätt hastighet”, det vill säga 50 kilometer i timmen enligt nuvarande skyltar.

Oavsett fartgräns, så borde det vara självklart för trafikansvarig myndighet att skylta – såväl med varning för avsmalnande väg som med mötesförbud, där en körriktning ges företräde. Men den permanent skymda sikten vid betongpelarna tycks gälla även i överförd bemärkelse hos de instanser, som ansvarar för trafiksäkerhet och botrygghet.

Det bekräftades för några år sedan:
Fortsätt läsa “Smal väg hotar alla där”

Riksdagsbeslut mörkar olyckors komplexitet

Försåtliga formuleringar i 1997 års riksdagsbeslut om Nollvisionen har konserverat en tragisk okunnighet om olyckors komplexitet i det offentliga samtalet.

Inblandade personer beskylls felaktigt för att ha “orsakat” trafikskador medan lömska haveridynamiska faktorer förblir okända även för ansvariga myndigheter. Det bidrar till en allmän övertro på regler och enkla lösningar (exempel: DN, GP 4/9; Ny Teknik i Tweet 3/9).

Riksdagens Nollvision anno 1997 utgår från att fartgränser, nykterhet och skadeförebyggande teknik ska tillåta olyckor – utan att någon skadas svårt. Samma okunnighet skymtar i många artiklar om haverier av olika typ.

DN uppmärksammar i dag en statistisk dimridå, som länge varit välkänd bland trafikskadeanalytiker. Själv skrev jag i början av 1990-talet om den officiella statistikens blinda fläckar i Nationalencyklopedin under uppslagsordet trafikolycka.

Länkar till fördjupningar:
Därför tar Trafikverket lätt på haverier: Krasch i TV