Trafikmoralism och svensk drogpolitik – samma andas barn?

DN Motor 29 oktober beröms polisen för hårdare tag mot aggressiva bilförare. Sambandsanalysen ersätts dock med schabloner, som liknar dem svensk drogpolitik kritiserades för på DN Kultur 26 augusti. Konturerna förstärks nu i det mönster, som jag då försökte beskriva i följande text. 

Merparten av texten först publicerad 26 augusti.

I kritiken mot drogpolitiken kan flera paralleller dras till det offentliga trafiksäkerhetsarbetet:
Samhällets nollvisionära utopier går före individens verkliga behov.
Kampanjer och pekpinnar hjälper inte den enskilde till adekvata åtgärder.

Nu rasar grunden för svensk drogpolitik. Så skrev Magnus Linton för DN Kultur på nätet 26 augusti. Han hade läst en antologi som torpederar en nationalmyt.

Jag borde kanske undvika svårbegripliga liknelser från mina 40 år som forskare mot arbets- och trafikolyckor med olika uppdragsgivare. Men den intresserade läsaren får själv svara på rubrikens fråga.

Sedan är det kanske lättare att ta ställning till om åtgärderna, som applåderas i lördagens DN-krönika, är adekvata för att komma till rätta med grundproblemen.  Att fokus flyttas från enkla fartkontroller till mer komplexa förarbeteenden må krönikören, Lasse Swärd, ha en eloge för.

Men ropen på att den enskilde ska övervakas och straffas för regelöverträdelser klingar falskt, när myndigheterna själva inte hänger med i utvecklingen av relevanta regler, kampanjer och kontrollmetoder.

Med en liten verbal perspektivförskjutning kan man nog säga att Lintons artikel visar hur nollvisionära utopier för samhällsstatistiken undanhåller den exponerade individen det hon behöver för att skydda sig och sina närstående mot skador.

Först ett videoklipp, som låter oss ana kommande vintrars halka på gator och vägar.

Det är vad vi kan förvänta oss även i Sverige, när selekterad uppdragsforskning och märkligt enkelspåriga myndighetskampanjer har fått svenska bilister glömma ett tidigare välkänt faktum:
Is måste ruggas upp av däckdubbar för att ge grepp åt de så kallade dubbfria friktionsdäcken.

Det räcker inte med att “hålla rätt hastighet” eller att följa den så kallade tresekundersregeln, som saknar förankring i både fordonsfysik och matematik.
Även gående och andra oskyddade trafikanter utsätts för fara genom de vilseledande kampanjerna mot dubbdäck. Denna insikt lyser dock med sin frånvaro i DN:s artiklar 26 augusti om dubbdäcksförbud och  om den rapporterade opinionen i januari.

Låt mig sedan i följande stycken travestera Lintons argument (i kursiv stil) genom att byta ut “prövar droger” och “fastnar i tungt missbruk”  ungefär mot trafikens ‘överträder de skyltade hastighetsgränserna’ respektive ‘förorsakar olyckor’:

Det är klokt att prioritera polisresurser och spendera offentliga medel på automatisk hastighetsövervakning (ATK) – om det är ett värde i sig att så få som möjligt i ett samhälle kör ‘för fort’. Men bara då. Miljardrullningen saknar stöd från vetenskapligt påvisade samband mellan vilka som straffas för fortkörning genom fartkamerasystemet och dem som förorsakar trafikolyckor.

När fartkamerorna började användas under 1980-talet jämfördes fortkörning med mord, misshandel och dråp i helsidesannonser betalda med offentliga medel. Viktigare än allt annat var ”ett massivt folkligt stöd, vilket i praktiken betyder att tongivande massmedieorgan måste sluta upp kring politiken”.

Tesen om fartsyndarens farlighet har även hos statliga instanser varit så stark att den lett till ren förfalskning av information.

Här har jag ett antal specifika exempel från trafiksektorn, som publicerats av DN Debatt, SvD och Newsmill.
När det gäller generella aspekter är det slående hur lite som  behöver uteslutas för att fart- och trafikmoralismen ska träffas av en passage i DN:

… en intressant förklaring till att den svenska kursen kunnat ligga fast oberoende av fakta och förändrade förhållanden: skräcken för vetenskap. ”Den uteblivna omprövningen av …politiken bottnar sannolikt i att den aldrig utvärderats på ett vetenskapligt sätt”, … Utredningar har uttryckligen undanbett sig relevant forskning och i stället lutat sig mot ett slags moraliska entreprenörer över vilka man öst pengar och förtroenden. Ett slags inkompetensens karusell har snurrat i motvinden från omvärlden och ju mer faktaunderlaget sviktat, desto hårdare har politikerna klamrat sig fast vid så kallade värderingar.

När vetenskapliga rön talat emot modellen har de avvisats, inte så mycket för att de skulle vara felaktiga som för att de stör den nationella fronten.
(Magnus Linton, DN Kultur 2011-08-26)

Lintons artikel om drogpolitiken kan också ge paralleller till hur den enskilde drabbas av att staten ser trafiken utan att urskilja några trafikanter. Men jag nöjer mig med några exempel bakom fliken Myter, där statliga kampanjer länge förmedlat ett felaktigt intryck av att små bilar kan göras lika säkra som stora.
För ingen orkar väl läsa längre. Om någon ens kommer ända hit 😉

Extrem ishalka för alla om ingen har dubbdäck

Fartminskningen märks knappast när en bil panikbromsas på isig väg, som inte ruggats av däckdubbar. Det ser ibland ut som om bromsarna har slutat fungera.

Den ökade andelen odubbade (“dubbfria”) däck i trafiken förvärrar situationen jämfört med tidigare år. Det kan överrumpla flera trafikanter när frosten och isbarken plötsligt ligger där.

Utan dubbrivning kan väggreppet sjunka dramatiskt till så låga nivåer att man inte ens kan stå stilla om underlaget lutar. Förhållandena är då så extrema att normal fordonstrafik blir omöjlig. Det har is- och däckfysiken klargjort i decennier. Men sådana fakta ignoreras i de återkommande kampanjerna mot dubbdäck.

videon ovan är farterna så låga att det kanske ser lustigt ut. Inga frontalkrockar i landsvägsfart hotar heller. Men i stadstrafik utsätts även fotgängarna för risker genom övertron på bilars bromsförmåga.

Är det tillräckligt halt hjälper varken fyrhjulsdrift eller dubbfria vinterdäck.
Sök här på halka eller kolla videoklippen i min spellista Slippery – Halka.

Maktlös utan dubbdäck? Tja, kolla Expressens webb-TV 20 nov.

Fortsätt läsa “Extrem ishalka för alla om ingen har dubbdäck”

Livsviktigt i snabb bil – ignorerat i media och domar

För lite luft i ett bakdäck har gjort flera snabba bilar till skrot. I efterföljande rättsprocesser misstänktes förarna för grov fortkörning – trots att bilarna sladdade av vägen på kurvans insida.

Bildbevis för att lufttrycket var för litet i det kurvyttre bakdäcket på den totalhavererade Ferrarin
Vänster bakhjul från Ferrari med vägbanksgrus framför men ej bakom jacket från asfaltkanten. Detta och många andra fynd på avåkningsplatsen bortförklarades med personargument av försäkringsbolagets konsult men bekräftade i sak min haveridynamiska analys: Bilen hade blivit instabil och sladdat av vägen åt höger på kurvans insida, voltat och börjat brinna. Komplett yttrande kan laddas ned från www.stop.se/utred/

Försäkringsbolagen slapp betala både bilar och rättegångskostnader. Den moraliska skulden för skador och dödsfall lades på förarna.
Tydliga indikationer på urpysta däck ignorerades, se exemplet på fotot härintill.

Det är illavarslande att artiklar i massmedia om snabba bilar inte tar upp de nya lufttrycksvarnarna, som en viktig detalj.
Sök på Tire Pressure Indicator, TPI, för mer info.

Google ger då länkar till Wikipedia och till det svenska företaget NIRA Dynamics, som utvecklat utrustning för signalbehandling (inga trycksensorer behövs i hjulet) från en uppfinning av min kollega vid Linköpings universitet, professor Fredrik Gustafsson.

Med lågprofildäck är behovet speciellt stort, eftersom det inte syns ens om det mesta av luften har pyst ut.

I DN:s artiklar om “Volvos nya värstingar” och om Volvos trimmade bilar hittar jag inget om att Volvo kan leverera bilar med lufttrycksvarnare enligt listan på funktioner och utrustning till V60.

Alltför lågt ringtryck försämrar också bränsleekonomin, men info om TPI saknas också i DN:s artikel om Volvos start/stopp-funktion och besparingen på “uppemot fem centiliter per mil”.

De dog i bil med nya framdäck – bakhjulen vattenplanade

Veckan innan hade hennes framhjulsdrivna bil fått två nya däck, de sista som fanns i lager. I väntan på att de resterande två däcken skulle levereras, monterade däckverkstaden olyckligtvis de nya på framhjulen. 

På hemväg från en tvådagarsutflykt med sin fästman och två andra vänner som passagerare körde hon i en svag vänsterkurva på den breda fina riksvägen. Ösregnet hade nästan upphört, men mycket vatten rann nedåt på vägbanan i uppförsbacken, som Citroen-bilen just då hade kommit fram till.

Framhjulsdriven bil som förlorat väggreppet på bakhjulen. Visar hur vattenkaskaden från en bredsladd gör det svårt att se vart bilen är på väg. Ur  video från ETCC-tävling i Anderstorp, men gäller förstås även i allmän trafik.

Plötsligt girade bilen av sig själv inåt i kurvan och krockade med högersidan mot en mötande Volvo. Föraren överlevde men hennes tre passagerare dog, när Citroen-karossen klövs i två delar.
I den mötande Volvon fick flera av de åkande svåra och kvarstående skador.

Drygt ett år efteråt åtalades Citroen-föraren för vårdslöshet i trafik, vållande till annans död och vållande till kroppsskada.

Fortsätt läsa “De dog i bil med nya framdäck – bakhjulen vattenplanade”