Då lärde jag mig den hårda vägen hur antispinn försämrar stabiliteten i framhjulsdrivna bilar. Det var under 1990-talet på Hemsjöns is i körtester med en fullutrustad och instrumenterad Saab 9000.
Nu har antisladdsystemen tagit över, men ibland beskrivs gamla bilar med antispinn som om de hade antisladd. Det kan bli farligt om bilen är framhjulsdriven.
I början av 1990-talet var det ovanligt med antisladd, ESP (Bosch), DSTC (Volvo) – eller vad man nu kallar de elektroniska system, som får modernare bilar att stabilt röra sig dit föraren styr. Däremot hade några mer lyxbetonade bakhjulsdrivna bilar utrustats med antispinnsystem för att minska sladdningstendenserna vid gaspådrag och öka stabiliteten.
Troligen skapade det en modebetonad efterfrågan på antispinn även till framhjulsdrivna bilar. Saab blev marknadsmässigt pressade(?) att hänga på trenden och försåg mitt forskarlag med en testbil, som hade både låsningsfria ABS-bromsar och antispinn. Då höll vi till på Hemsjöns is i norra Dalarna.
När jag första gången provocerade den blåa Saaben (modell 9000, som på fotot) från Trollhättan hade jag inte kopplat ur varken ABS- eller antispinnsystemen. Från isbane- och rallytävlingar var jag van att häva sladd med hjälp av gaspådrag, när jag körde framhjulsdrivna bilar Saab och Hundkoja (BMC Cooper).
Hur det gick? Det framgår av reportaget i fyra delar från min övningsuppgift i distansutbildningen för journalistiskt skrivande ett decennium senare. Där har jag placerat mig själv i passagerarsätet och kallar föraren för Åke. Men i verkligheten var det jag som körde och ingen som just då satt bredvid med dator i knät.
Snart kraschar Åke vår provbil. Spinnkrocken del 1
Nu åker Åke bara med. Spinnkrocken del 2
Mot isvall bakåt i 70. Spinnkrocken Del 3
Antispinn inte antisladd. Spinnkrocken Del 4
Kortfattad förklaring för fordonsdynamiskt intresserade
I antisladdsystem hämtas information från sensorer för bilens girvinkelhastighet och för hjulens rotation. När bildatorns program märker att bilen vrider sig på ett annat sätt än föraren markerar med rattvinkeln, så bromsas ett visst hjul. Då minskar det hjulets sidgrepp och girmoment. Samtidigt ökas girmomentet åt andra hållet av bromskraften på ena sidan.
Sidkrafter på framhjulen ger ett vridmoment omkring tyngdpunkten, som får bilen att gira häftigare. Den är styrbar men behöver inte vara stabil. När man har fått bakvagnssladd och bilen girar av sig själv, är det girmomentet från bakhjulens stabiliserande sidkrafter som är för små i förhållande till girmomentet åt andra hållet från framhjulens svängande sidkrafter.
Låter det snurrigt? Kanske artiklarna som är länkade till förra luckan (9) i Hjulkalendern gör det mer begripligt?
[Först publicerad som lucka 10 i Hjulkalendern 2013]
Klicka här för redan öppnade luckor i 2013 års adventskalender.
Ja, Sven, det var just hjulens styrförmåga som var problemet.
När sladden var så bred att rattutslaget inte räckte till för parering, trampade jag hårt på bromspedalen i syfte att blockera alla fyra hjulen. Då förväntade jag mig reflexmässigt att bilen skulle fortsätta glida rakt i samma riktning – ungefär som en hockeypuck. Men jag hade också missat att slå av bromsarnas ABS-funktion. Bilen svängde därför baklänges mot en hård snövall, som tryckte in ena bakflygeln.
Jag deltog 1972 i tester av låsningsfria bromsar i ett projekt med staten (STU och jag), Volvo och Saab. Vi körde på isen på Varjisträsk. Konstaterade lätt att sådana bromsar var verkningsfulla och att det gick att styra även när bromsarna “jobbade”.