Isvinkeln som får gående på fall

Isiga gångvägar kan grusas. Men är de ojämna, hamnar gruset i groparnas botten. På lutningarna ovanför krävs dessutom bättre grepp än på horisontellt underlag för att inte foten ska glida undan.

Videolänkar i fotnot 5 februari

I slänter och lutningar med vinterväglag är det kanske uppenbart att halkan måste bekämpas för att fotgängare och fordon ska kunna ta sig fram.

Men gående och cyklister måste också hålla balansen. En decimeterlång glidsträcka är tillräcklig för att en ung frisk person ska falla vid normal gång (enligt våra laboratorieexperiment, se mina artiklar i Ergonomics och Biomechanics 1983-1985).

För att bromsa glidning måste friktionstalet (friktionskoefficienten) mellan sula och underlag vara större än tangenten för lutningsvinkeln. Det framgår av enkel geometri:
Tyngdkraftens komposant i ytans plan dividerad med komposanten vinkelrätt mot kontaktytan är lika med tangenten för lutningsvinkeln.

Eftersom friktionstalet för odubbat gummi mot is kan vara betydligt mindre än 0,1 blir det problematiskt redan vid några få graders lutning (tangenten för 5,7 grader är 0,1).
Normal gång på barmark kräver friktionstal på drygt 0,2 för att inte foten ska glida undan vid hälnedsättningen (Lanshammar & Strandberg, 1980).

Kvarliggande is på tätorternas gångbanor bör därför hyvlas, så att inga ojämnheter kvarstår med gropar och lutningar i decimeterlängd. Annars kan faktiskt fallrisken öka efter att man har sandat eller grusat (i groparna) och skapat ett falskt intryck av bra grepp.

Kanske bidrar bristen på insikt om detta problem till vintrarnas toppbelastningar på sjukhusens akutintag och ortopedavdelningar. Se exempelvis GP 29dec.
Där har jag själv brustit i uppmärksamhet 🙁 Mina forskarteam har under många år utvecklat metoder för friktionsmätning utan att beakta de ‘kortvågiga’ ojämnheternas betydelse för gående och tvåhjuliga fordon.

Mer om gånghalka – med videolänkar:
Halkfysik för gående och fordon
TV: Hon testar skor på halkbana