Ett samband finns mellan hög koffeinförtäring och mindre risk för depression. Det visar en färsk studie. Men resultaten framställs i massmedia som om koffeinintag i sig skulle ge ett visst skydd mot depression. Då tycks man betrakta statistiska samband som direkta orsakssamband.
Att koffeinintaget i sig skulle skydda mot depression förefaller vara en förhastad slutsats, som inte heller dras av forskarna enligt TT-artikeln.
Störfaktorer som man inte har kompenserat för i studien kan ge en annan bild av orsakssambanden – även om vissa faktorer eliminerades genom att man enbart tog med kvinnor.
I liknande fall tidigare har sådan brådska med slutsatserna vilselett både enskilda och myndigheter till verkningslösa, resursförbrukande eller rent skadliga beslut.
Exemplet som först poppar upp i mitt minne är när man i mitten på 1900-talet såg ett samband mellan alkoholförtäring och förhöjd risk för hjärtinfarkt.
Då missade man först att de som drack mycket samtidigt rökte många cigaretter. Det var alltså tobaksrökningen, inte alkoholförtäringen, som var boven i dramat.
Här kan det handla om något liknande. Människor som fikar ofta gör kanske det på grund av att deras biokemiska och neurofysiologiska status motiverar till umgänge och livsglädje.
Stort koffeinintag skulle alltså kunna vara en följd av ‘psykiskt’ välbefinnande – inte tvärtom, som man nu kan få intryck av i media:
Kaffeälskare mindre deppade
(DN, GP, SvD, HD, BT, Skånskan)
En anledning för mig att överge (den sunda) skepsisen var artikelns
“Bland de kvinnor som drack koffeinfritt kaffe såg man ingen minskad risk.”
Å andra sidan kan man fråga sig varför de valde koffeinfritt. Var det kanske något liknande den urvalsfaktor som spökade i två amerikanska sjukhusstudier, där mycket kaffedrickande föreföll dubblera risken för hjärtinfarkt?
Inom mitt forskningsområde finns exempel i rapporten härintill och i mer sentida debattartiklar, som publicerats av Newsmill:
Klimatbluff i statlig folder till miljontals svenskar 2009
Okunnighet bakom dubbdäcksförbud 2010