Atlantis på bilden fullgör nu det sista uppdraget i USA:s 30-åriga rymdskyttelprogram. Det fick mig att tänka längre tillbaka: på vätskeskvalp i tankbilar och släpvagnar, som jag började analysera 1973 med metoder från 1960-talets Apolloprogram, “man-on-the-moon”.
Problemet med vätskerörelser i bränsletankar är kanske uppenbart för rymdfarkoster, där startraketens massa domineras av flytande bränsle.
Även om massförhållandet är likartat för tankfordon på väg, väntar problemet där ännu på att bli allmänt erkänt. Tekniska lösningar finns, men det förefaller som om ansvariga beställare och regelmakare saknar insikt om problemet.
Ofta skylls tankfordonsolyckorna oreflekterat på föraren med fortkörning som “förklaring”. Därför efterfrågas inte ens kunskaper om vad det är som gör att tankfordon sladdar så överraskande och välter så lätt i låg fart. En del insikter kanske kan anas bland titlarna med sökord “tank, heavy, goods, tung” eller “commercial” i min litteraturlista.
Se också den tidigare artikeln om körutbildning med stödhjul. Där illustrerar bildserien hur lite koll vi ännu har på farkostdynamiken bakom våra tankbilars krängning och rotation i rollplanet.
Som exempel på motsatsen visar videon nedan hur väl amerikanska rymdflygstyrelsen, NASA, under decennier har kunnat kontrollera betydligt större farkosters rotationsrörelse – i tomrum och utan fast mothåll i omgivningen.
2 svar på ”Skvalp i rymdraketer och tankfordon”